”Den enda vägen” berättar om, att i Malmö 2010 skjuter en maskerad man oskyldiga människor, som råkar ha invandrarbakgrund. På en parkeringsplats hem från en fotbollsträning avlossar någon plötsligt fyra skott mot de båda bröderna Michel och Alex. Alex blir svårt skadad. På sjukhuset får de veta, att Alex riskerar att bli gravt invalidiserad. Michel vill ta hand om sin bror, men väntetiden för operation visar sig är lång. En lösning är att göra den nödvändiga operationen i Köpenhamn, eftersom väntetiderna där är mycket kortare. Men den operationen kostar tkr 70 och bröderna får finansiella problem att kunna göra den.
Regissören, filmfotografen och manusförfattaren Manuel Concha gjorde 2017 en kortfilm ”Batter” om samma historia, där han vann ”Audience Award” för bästa novellfilm och nominerades till bästa novellfilm vid Göteborg Film Festival 2014. ”Den enda vägen” bygger således på samma historia, men nu i långfilmsformat. Manuel Concha är född 1980 och växte upp i miljonprojektet Lindängen i Malmö under 1990-talet. I Sverige sker under den tiden finanskrisen och invandringen ökar. Som 12-åring får han en filmkamera av sin pappa och det blir snabbt många kortfilmer, som också vann priser på olika filmfestivaler. Manuel Concha blev 2016 elev vid Stockholms Dramatiska Högskola, där han nu läser en Master i filmregi.
Det är imponerande av Manuel Concha, att kunna sköta såväl regin, som manus och filmfoto till en långfilm. Men ingen är omnipotent ”Den enda vägen” är just manus, regi och filmfoto som på olika sätt blir lite eftersatta. Nu har Concha valt en rörlig kamera, som visserligen ger händelserna autentisk karaktär, men kan samtidigt ge publiken en del åksjuka. Man längtar efter att bilden ska stanna upp och vila på sitt stativ lite mera.
Jag vet inte, om Manuel Concha påverkats av dokumentären ”Lasermannen”, om massmördaren John Ausonius, som skjuter elva oskyldiga personer med mörkt hår eller mörk hudfärg. Den dokumentären skrevs, regisserades och producerades av Malcolm Dixelius med bland annat ”Kokvinnorna” (2011) och ”Hästmannen” (2006, 2014). Temat i ”Den enda vägen” handlar också om en besatt mördare som skjuter oskyldiga personer med invandrarbakgrund, Det är fasansfulla brott och som tåls att påminnas om på olika sätt, även som här i en fiktiv historia. Den finns människor och livsöden bakom rubrikernas offer och här kan ”Den enda vägen” sägas vara en sådan viktig berättelse.
Men trots det relevanta och aktuella budskapet, så måste filmen recenseras utifrån dess filmiska kvalitéer och där har ”Den enda vägen” sina problem. Manus har repliker, som refererar händelser vi redan ser på bioduken. Här borde det räcka med den visuella infon. Dialogerna är för övrigt korta och rappa och behöver verkligen inte vara litterära verk. Tvärtom, det skulle ta ifrån filmen dess karaktäristika om den sociala miljö och kultur, där handlingen utspelas. Ändå blir samtalen alltför självklara och känns tillrättalagda och blir därför ibland lite platta.
Känslan är, att filmmakarna här är alltför angelägna om att lyfta fram tänkta situationer, där rollfigurerna är offer både för våldsmän, men också för ett okänsligt samhällssystem med fördomar om personer med invandrarbakgrund. Dramat skildrar oberättigat hur bröderna beskylls vara delaktiga i kriminella gäng och därför blivit utsatta för våldsbrott. Polisen antar att brottet är en hämndaktion. Polisen stoppar, i filmen, dessutom Michels sparpengar till operationen i egen ficka. Det är fiktion, men ändå en fruktansvärd antydan till en korrupt ordningsmakt.
Bröderna är offer för våldshandlingen och är helt oskyldiga till händelsen. Det framgår klart och känns också trovärdigt i filmen. Men samhällets attityder och agerande mot bröderna riskerar sakna trovärdighet, trots fiktion. Filmen blir förenklat svart/vit i sin framställan av de olika parterna runt bröderna. Gestaltningen blir ensidigt och förlorar en del på att engagera oss i dramat. Som thriller är ”Den enda vägen” inte så spännande, som man kan förvänta. Som drama håller den sig rätt bra, men hade kunnat intressera oss långt mera, om filmmakarna hade fördjupat sin gestaltning av berättelsen.
Bröderna Daniel och Mikael, som spelar bröderna Michel och Alex, är förvånansvärt bra i sina roller, trots att de saknar formell skolning och erfarenhet som yrkesverksamma skådespelare. De är naturtalanger att ta vara på.
Det blir två filmögon av fem för filmens filmiska kvalitéer, men fyra för budskapet om våra invandrares utsatthet och sårbarhet i ett modernt rättssamhälle.
2017-04-07
