Originaltitel: Coco avant Chanel
peltid: 110 min.
Regi: Anne Fontaine
Premiär: 18 september 2009
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Revansch som drivkraft och män som medel
Filmen bygger på Edmonde Charles-Roux´s biografi, ”Coco before Chanel, och skildrar kläddesignerns liv innan hon skapade sitt modeimperium. Coco Chanels liv är en slags Askungesaga, men med mörkare drag än hos sagans hjältinna. Filmen handlar om Chanel som person, mindre om klädmodets utveckling.
Efter moderns död, lämnades Chanel och hennes syster Adrienne på barnhem av deras tillknäppte pappa. Men Chanels traumatiska barndom gjorde henne inte till ett offer, tvärtom. Hon blev en skrupelfri pionjär med vrede och revansche som drivkrafter. Hon revolterar mot tidens kvinnoroller och deras insnörda liv i männens händer genom att skapa kläder, som närmar sig männens. Kvinnliga linjer gjorde hon rakare så att deras former underordnades, en modeprofil hon behöll hela karriären. Men hon använder männen, deras pengar och status för att nå sina mål och exploaterade sin upptäckta talang maximalt. Allt detta är fascinerande.
Chanel var först varietésångerska på krogar, med måttlig framgång, Men där möter hon sina mecenater, bl.a. miljonären Balsan (Benoit Poelvoorde), en playboy hon inleder ett förhållande med. Balsan är genom Benoit Poelvoordes gestaltning filmens mest levande karaktär. Det är en lust att se hans självklara utspel som livsnjutare och mansgris.
När Balsan tröttnat på Chanel, gör hon det remarkabla. Hon packar väskan och åker till hans gods på landet, tränger sig in och tar plats. Balsan säger; ”okej, två dagar”, men hon stannar. Chanel utmanar och roar Balsan med sitt egensinne, sina pojkaktiga kläder och manliga ridstil. Han låter henne hållas, eftersom hon är en villig älskarinna, nära till hands. Hon bedrar honom med hans manliga vänner, men får dem att finansiera hennes modekarriär.
Hos Balsan möter Chanel kärleken och blir mjuk och sårbar. Mannen heter Arthur “Boy” Capel (Alessandro Nivola), en rik affärsman som stöder hennes affärsidé, men något giftermål blir det inte.
Audrey Tautou är vacker och gör en nästan porträttlik Coco Chanel i yngre år. Hennes charm och kvinnlighet skymmer tyvärr Chanels kalla, beräknande person. Regissören Anne Fontaine väjer även för Chanels skandalösa år under den tyska ockupationen av Paris, då Chanel levde lyxliv på fashionabla hotell Ritz som älskarinna åt en hög nazimilitär medan hennes landsmän slaktades på slagfälten. Något fransmännen aldrig förlät henne för.
Filmen är vacker, kläderna överdådiga, miljöerna utmärkta och rekvisitan extravagant. Men jag blir aldrig berörd, kanske för att Chanel heller aldrig berörde någon som person. Hon imponerade, ingav respekt, blev beundrad, men inte älskad. I det avseende lyckas Anne Fontaine göra Chanels liv och person till film.
Filmen får tvåfilmögon för en intressant historia om en fantastisk kvinnokarriär.
Jan-Eje Ferling
