Recension: BARNEYS MÅNGA LIV – En inte helt sann historia

eye eye eye  

barneysmånga liv

Regi: Richard J. Lewis
Speltid: 115 min.
Premiär: 15 juli 2011
Genre: Drama, Komedi
Distributör: NonStop Entertainment

Epos om drifter, missbruk och vilsenhet.
Filmstoryn om Barney Panofsky (Paul Giamatti) växlar mellan hans ungdom och ålderdom. Barney är B-filmsproducent, men hans passion är kvinnor och alkohol. Barneys pappa Izzy Panofsky (Dustin Hoffman) är pensionerad polis och Barneys ende pålitlige vän. Berättelsen kretsar kring Barneys tre äktenskap, som rymmer tragedi och komedi, men också kärlek. Barney anklagas för att i fyllan ha skjutit ihjäl sin bäste kompis, men frias i brist på bevis. 30 år senare visar sig händelsen vara en olycka.

Filmen bygger på Mordecal Richlers roman “Barney’s Version”, och är en storsatsning med bra skådespelare och fint manus. Men karaktärerna är stereotyper, som är svåra att ta på allvar och bli berörd av. Även Barney blir ett patetiskt, komiskt inslag i sitt livs drama. Det är osannolikt att alla dessa gudomligt vackra kvinnor faller för denna fete, alkoholiserade drummel. Vi får inte veta något om Barneys barndom och vad som format hans val, livsstil och sökande efter trygghet. Barney yrkesliv liknar en ynklig fars, men han lever ändå i lyxmiljöer.

Paul Giamatti är Golden Globe-belönad för sin roll som Barney och gestaltar karaktären utmärkt efter givna förutsättningar. Dramat drivs framåt och man har aldrig tråkigt. Men lustiga situationer känns skruvade, som att hans första fru begår självmord när Barney kommer 3 dagar försent till deras försoningsmiddag. Eller när den stormrika, judiska flickan lägger an på Barney, gifter sig med honom, skäller ut honom och skiljer sig när Barney under bröllopet blir blixtkär och springer iväg efter en annan bildskön kvinna, som senare blir hans tredje fru och som lämnar honom efter 30 år, när Barney varit otrogen.

Filmen får tre filmögon för sitt underhållande manus, utmärkta klipp och sin läckra scenografi.

Jan-Eje Ferling