Recension: Baby-bossen

Roligt och rappt om syskonrivalitet och ibland föräldrars kärlek till hundvalpar mera än barn
eye3
Originaltitel: The Boss Baby
Regi: Tom McGrath
Manus: Michael McCullers baserat på bok av Maria Frazee
Medverkande: Alec Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel m. fl.
Genre:
Ålder: från 7 år
Land: USA
Speltid: 90 min.
Svensk biopremiär: 7 april 2017
Distributör: 20th Century Fox

7-årige Tim Templeton har god fantasi. Älskade av sina föräldrar Ted och Janice  som arbetar med marknadsbolaget Puppy Co, där man utvecklar en ny typ av hundvalp som ska fånga familjens kärlek extra mycket. De frågar Tim om han vill ha en liten bror, men Tim tycker det är bra som det är, omedveten om att mamma Janice redan är gravid.  Tim ser ängsligt genom fönstret, när hans föräldrar stiger ur en taxi med den nya babyn. Men Baby-bossen har fått ett uppdrag av BabyCorp. Så han hoppar fram till dörren med sin portfölj. Därefter börjar Baby-bossen att styra upp hemmets verksamhet. Tim ska hålla tyst och föräldrar ska inse, att man älskar barn mera än hundvalpar, vilket också är ett av Baby-bossens uppdrag. Tim inser, att Baby-bossen är en spion på hemligt uppdrag.

Filmen berättas ur pojken Tims vilda fantasi och synvinkel och handlar om vikten av en familj. Samma skapare som till animerade filmer om ”Madagaskar” kommer nu i denna nya DreamWorks Animation, komedin ”Baby-bossen”.  Det handlar också om syskonrivalitet. Den förstfödde Tim får blandade känslor, när hans nya bror förväntas få mera uppmärksamhet än han, men Baby-bossen sätter punkt för sådant trams.

Filmen ”Baby-bossen” är både kreativ och roligt. Manusförfattaren Michael McCollers, som också skrivit manus till bland annat ”Baby Mama” (2008), och Tv-serien ”Saturday Night Live” (1997–1998) har här lyckats skapa ett rappt och skojigt manus av Marta Frazees bok. Humorn riktar sig både till vuxna och barn, som självklart har olika perspektiv på filmen. Lite grova språk ibland, lite kiss/bajsnivå på skämten, men barn är inte alltid så finkänsliga, som vi kanske tror. Filmen skildrar också rädsla och osäkerhet hos ett barn, när hen inte längre är det enda barnet i familjen.

Animationen har idag gränslösa möjligheter till uttryck och bildberättande. Det är snyggt och kanske också vad man väntar sig av Dreamworks-filmerna. Det är en familjefilm och alla generationer känner igen sig på något sätt. 3D bidrar sällan till berättandet. Lite djupkänsla förstås, men storyn står sig oftast bra ändå. Filmen är dubbad för att passa åldrarna neråt.

Tre filmögon av fem.
2017-04-06