Den polska konstnären Zdzislaw Beksinski (Andrzej Seweryn) blev kultförklarad för sina oroande post-apokalyptiska, surrealistiska verk. Beksinski levde ett anspråkslöst liv i en liten tvåa i Warsawa tillsammans med sin fru Zofia (Aleksandra Konieczna) och deras respektive mammor. I närheten bodde den ständigt deprimerade sonen Tomasz Beksinski (Dawid Ogrodnik) som senare gjorde karriär som DJ och framför allt som översättare av anglosaxisk film, bland annat Monty Python. ”Den sista familjen” är en intim familjeskildring om hur konsten kan uthärda vardagens absurditet, livets orättvisor, oberäknelig kärlek och det skoningslösa slutet.
Familjen Beksiński är väl dokumenterad, eftersom pappan, den hemlighetsfulle men lätt egensinnige Zdzisław Beksinski, var besatt av att dokumentera sina samtal på band, även de mest intima och videofilmade sin tillvaro och skrev detaljrikt i sina dagböcker om sig själv och sin familj
”Den sista familjen” är ett intressant och välspelat och välregisserat dokument över den omtalad och även förtalade familjen Beksinski. Det var inte Zdzisław Beksinskis ångestfyllda och apokalyptiska målningar, utan de märkliga dödsfall och självmord som inträffade i och i nära samband med familjen. Men i det digra arkivmaterialet finns en varm familj och med humor. Men samtidigt finn sen problematisk far och son relation och deras konflikt bärs upp av moderns ödmjuka, kvinnliga, och moderlig kraft, som håller ihop familjen.
Regissör Jan P. Matuszynski är född 1984 och filmutbildad på en fakultet för Radio och Television och även en dokumentärfilmsutbildning på Wajda Scholl. ”Den sista familjen” är hans långfilmsdebut. Jan P. Matuszynski har mottagit filmpriser bland annat i Denver, Lissabon, Molodist, Polen.
Aleksandra Konieczna mottog pris som Bästa Huvudroll i filmen som Zofia vid Polens viktigaste filmfestival i Gdynia. Men jag tycker Dawid Ogrodnik, som spelar den psykiskt sjuke sonen Tomasz, gör en enastående insats. Han övertygar med sin stela blick, sitt lynniga sätt och ständiga oro om en ung man i ständig krist. Likaså gör Andrzej Seweryn ett fantastiskt porträtt av konstnären Zdzislaw Beksinski, men sin komplexa personlighet, sin geniala talang och även sina mörka sidor. Det är mycket trovärdigt och de få autentiska videoinslag visar att aktörerna är intill förväxling lika sina rollkaraktärer.
Konst, musik och videofilm har viktiga inslag i familjens liv. Med hjälp av dem försöker familjen höja sig över de depressiva och spänningsfyllda faktorer som också styr deras liv. Beksinskis djupt suggestiva och imponerande tekniskt framställda målningar finns på väggarna och ger en glimt av alternativ verklighet, en flykt från det vardagliga lidandet.
”Den sista familjen” sträcker sig över 28 år. Zdzislaw överlever alla sina familjemedlemmar. Hustrun Zofia dör på julafton 1999 av hjärnblödning. Zdzislaw filmar henne, när hon ligger död på köksgolvet. Sonen Tomasz blir, trots allt, en populär radio presentatör, musikjournalist och film översättare, men begått självmord. Beksinski hittar sin sons kropp på golvet i dennes lägenhet. Den 21 februari 2005 hittas Beksiński mördad i sin lägenhet i Warszawa, huggen med 17 hugg på kroppen. Det var en ung man, vaktmästare och hushjälp, som begick brottet. Zdzislaw Beksinski hade förnekat den unge mannen att få låna några hundra zlotys (ca $ 100), om det är motivet för händelsen är väl inte belagt.
Filmen har ett jämnt tempo, som visserligen gör tidshopp, för att driva dramat framåt, men filmfotot och de duktiga aktörerna och den begåvande regissören Jan P. Matuszynski bildar en väl fungerande helt. Man får känslan av att se en dokumentär, så naturligt och väl iscensatt drama ur verkligheten, att man tycker sig ha träffat den verkliga familjen Beksinski.
Fyra filmögon av fem.
2017-04-04
