Regi: Markus Blunder
Manus: Stephen T. Barton, Markus Blunder
Genre: Drama, thriller
Land: Österrike
Speltid: 100 min.
Skådespelare: Sophie Lowe, Peter Stormare, Maximilian Harnisch, m.fl.
Svensk premiär: 14 november 2013
Distributör:
Länk till Imdb

Brutal tystnad i naturskön ”saga”.
I ett bergigt skogslandskap bor en flicka på en liten gård med sin lillebror, far och mor. Livet verkar gå sin stilla gång, då hennes far blir ihjälskjuten av borgmästaren till en närliggande by. Vi vet inte varför, bara att livet aldrig kommer bli detsamma. Några år senare har flickan vuxit upp till en ung kvinna. Hon har byggt upp en nära relation med sin bror och de leker utan ord i den vackra omgivningen.  Den lilla familjen sköter sysslorna på gården, men moderns hälsa är dålig. När hon dör förändras allt. Efter ett brutalt övergrepp isolerar sig de två barnen på sin gård, tills en socialarbetare dyker upp och ställer frågor i byn. Plötsligt svävar syskonen i livsfara.

Autumn blood är en annorlunda film, speciellt i dess inledande halvtimme. Vi vet inte var vi är, vilken tid den utspelar sig i eller vilka personer vi bevittnar. Avsaknaden av dialog (inte mer än ett tjugotal repliker förekommer) gör att man får läsa av skådespelarnas ansikten. Man får också leta detaljer i deras klädval för att kunna avgöra deras yrke och plats i det lilla samhället. Det är nästintill sagolikt med den trolska miljön runt skådeplatserna. Vädret, de lummiga träden, de kala klipporna skapar suggestivitet, men också värme i solens gyllene ljus.

Även då jag använder ordet saga, är detta inte någon hoppfull eller lättsmält film. Det förekommer ett par oerhört brutala och otäcka scener. Dessutom finns en genomgående känsla av ett hot som aldrig riktigt lämnar en. Då få ord som uttalas måste man som åskådare försöka tolka, vilket gör stämningen mystisk, men också mera otäck.

De stora stjärnorna är Reed Morano, som står för det fantastiska filmfotot och Sophie Lowe i huvudrollen, som den namnlösa flickan. Hennes bleka, nästan andelika uppenbarelse sticker ut och integreras med det natursköna landskapet. Även våra svenska stjärnor gör bra ifrån sig, speciellt Gustaf Skarsgård som den våldsamme slaktaren.

Filmen har dock några problem. Avsaknaden av dialog känns passande i början men blir under filmens gång ett irritationsmoment. När folk inte talar utan brummar gutturalt blir det nästan komiskt. Visst är det en fingervisning till det vilda inom människan, ju färre ord ju mer djurisk blir man, men det blir för mycket i längden. Det förekommer också vissa spirituella moment som blir aningen alltför drömska, vilket drar ned tempot i filmens final.

Tre filmögon av fem
2013-11-14