Jude Law som Alexaj Karenin och Keira Knightley som Anna Karenina.

Regi: Joe Wright
Manus: Tom Stoppard efter Leo Tolstojs roman
Land: Storbritannien
Ålder: Från 11 år
Speltid: 129 min
Biopremiär: 15 februari 2013
DVD-premiär: 26 juni 2013
Skådespelare: Jude Law, Keira Knightley, Alicia Vikander, Aaron Taylor-Johnson, Domhnall Gleeson, Matthew Macfadyen
Distributör: United International Pictures
Länk till Imdb

Klassiskt drama förlorar sig i praktfull dekor och vackra kostymer.
Det är sent 1800-tal och Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med aristokraten Alexej Karenin (Jude Law). När hon reser till Moskva för att reda ut sin brors otrohetsaffär slutar det med att hon själv inleder en affär med greven Alexej Vronskij (Aaron Taylor-Johnson). Vronskij i sin tur hade tidigare uppvaktat den unga prinsessan Kitty (Alicia Vikander) .

Regissören Joe Wright från bl.a. Stolthet och fördom (2005) och Försoning (2007) återvänder här i ännu ett kostymdrama, som han tidigare haft framgång med. Men det är ingen enkel historia han ger sig i kast med. Anna Karenina brukar räknas som en av tidernas bästa böcker och har filmatiserats otaliga gånger, bl.a. 1935 med vår egen Greta Garbo i rollen som Anna Karenina. Även den här gången finns svenska inslag i filmen. Alicia Vikander spelar rollen som den svikna prinsesan Kitty och hon gör det med bravur. I sin första engelska film imponerar hon starkt, inte minst med det engelska uttalet som är perfekt. Bill Skarsgård gör den mindre birollen Makhotin.

Keira Knightley däremot känns helt fel i huvudrollen. Hennes agerande är inte övertygande, vilket gör att man inte känner någon sympati för hennes rollfigurs tragiska öde. Det hade inte varit helt fel om Vikander och Knightley hade bytt roller med varandra.

Filmen börjar i ett rasande tempo. Scenväxlingar sker genom kameråkningar och snabba kulissbyten. Allting utspelar sig i och runt en teater vars dekor och rekvisita ändras ständigt beroende på miljö. Det är ett djärvt grepp av Wright och inte uppskattat av alla. Men undertecknad både imponerades och hade behållning av den spektakulära scenografin och inte minst av de vackra kostymerna. Problemet blev dock att det visuella berättandet hamnade i fokus på bekostnad av dramat och dess rollkaraktärer. Karaktärsuppbyggnaden blev sekundär och storyns centralfigurer blev en del av den vackra rekvisitan.

Anna Karenina får två filmögon. Skådespeleriet är alltför ojämnt och rollkaraktärerna stannar på ytan. Det är svårt att bli berörd av filmen. Wright lyckas inte att hålla ett jämnt tempo. Filmens andra halva segar och berättelsen tappar intensitet och spänning.

2013-02-06