-Jag undrar hur fattiga människor dör? säger den konstsamlande franske industrimannen André till sin medelålders dotter i Francois Ozons nya film ”Allt gick bra”. Huvudpersonen André ställer frågan inför sin förestående död på en dödshjälpklinik i Schweiz. Han kan betala för lyxen att dö när han vill. Medel saknas inte till sjuktransporten, klinikvistelsen, det assisterade självmordet och omhändertagandet efter döden.
André är en hårdför 85-åring van att få som han vill. Nu vill han dö. Han har drabbats av en svår stroke som slagit livet i spillror. André befinner sig i en situation där allt från toalettbesök till personlig hygien kräver hjälp. Här kommer den exklusiva dödshjälpkliniken i Schweiz in i bilden. Francois Ozons film bygger på en roman av Emmanuèle Bernheim. Hans film visar steg för steg, osentimentalt men problemfyllt vägen till det assisterade självmordet.
Andrés beslut går inte att rubba. Hans två döttrar accepterar situationen. En dotter bistår till och med vid insamlingen av de otaliga intyg som krävs. André måste vara beslutskapabel, välmotiverad och välformulerad, om möjligt i juridiskt hållbar skriftlig form. Han måste också själv föra glaset med det omvittnat bittra giftet till munnen. Därtill uthärda lång betänketid och sjukgymnastik för att förbättra armrörelsen så att giftglasets innehåll inte spills ut. Även religiösa och polisiära hinder är till för att övervinnas innan telefonsamtalet från dödshjälpkliniken slutligen kan meddela att ”allt gick bra”.
Francois Ozon är en produktiv fransk regissör som under de senaste decennierna gett oss ett tjugotal filmer. Filmerna har varierat från den lätta musikkomedin ”8 kvinnor” (2002) till det tunga krigsdramat med humanitärt budskap ”Frantz” (2016). Ozon berör i filmen ”I Guds namn” (2019) sexuella övergrepp på barn inom den katolska kyrkan. Ett likartat moraliskt svårfångat filmämne är dödshjälpsfrågan i ”Allt gick bra” (2021).
Regissören närmar sig frågan försiktigt, nästan distanserat. Det kan tyckas svårt att avhålla sig från att vädja till känslor för eller emot dödshjälp i en film som denna. Men Ozon tar ingen tydlig ställning vare sig för eller emot. Han intar en neutral position och fyller i stället sin film med god relationsproblematik och viss dråplig situationskomik. Till sin hjälp har Ozon flera rutinerade skådespelare över 75 år. André Dussolier bär med bravur upp rollen som den dominanta, osympatiska André. Charlotte Rampling är bra i rollen som Andrés deprimerade och svikna fru. En fin rollprestation gör också Hanna Schygulla som dödshjälpklinikens förtroendeingivande representant.
Vissa fakta om dödshjälp kan kanske också vara på sin plats: Det är bara några få länder i världen, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Kanada samt vissa amerikanska och australiensiska delstater, som under vissa villkor tillåter dödshjälp. I Schweiz är endast assisterat självmord tillåtet. I Sverige har patienternas krav på självbestämmande vid livets slut ökat under senare år. Krav finns att frågan om dödshjälp ska utredas från såväl riksdagsledamöter som patientföreträdare.
Jag ger tre starka filmögon av fem till ”Allt gick bra” för en seriös inledning på fortsatta diskussioner om rätten till vår död.
2021-10-30
