Anna Todd är ungdomsförfattaren som lyckats få ihop inte mindre än fyra tjocka romaner (totalt 2800 sidor) om Tessa Young och Hardin Scott. Allt började som ett internetfenomen på plattformen Wattpad och utvecklades till en bästsäljare. Tessa är en pryd, bokälskande 18-årig med högsta betyg som möter Hardin i samma ögonblick hon börjar på college. Han är en mystisk, brittisk badboy med tatueringar och svart skinnjacka vars tragiska barndom satt så djupa spår att han drömmer mardrömmar, är ett allmänt kräk och får för sig att bara hon kan rädda hans ärrade inre. Hon är präktig i omoderna kläder, allt igenom god, är oskuld trots ett tvåårigt förhållande och helt omedveten om effekten hon har på män. Han har legat med halva college men är oförmögen att ha en relation. Har du hört den förut? Absolut, det är som att läsa E L James 50 Shades of Grey i en yngre och sämre version, minus piskorna. Att Hardin dessutom bygger på Harry Styles, tidigare medlem i One Direction, gör det hela inte bättre.
Boken är fylld med drama och skildrar ett plågsamt på-och-av förhållande i alldeles för många sidor. När Hollywood nu tagit boken till duken har man föredömligt ökat upp tempot och tacksamt städat bort många av de bitar som känns direkt kvinnoförminskande. Manuset har dessutom ändrats till att bli mindre likt E L James. Hardin (Hero Fiennes Tiffin) är visserligen fortfarande en lätt störd badboy, men i filmen går det att förstå varför Tessa (Josephine Langford) finner honom intressant. Att Hardin i boken brutalt slår vad med sina kompisar att han kan ta Tessas oskuld som hon sparat till sin bröllopsnatt har ändrats till att Hardin kan få Tessa att älska honom för att sedan dumpa henne. Ja, ni hör vart det barkar.
Filmen har alla rätta ingredienser för en allt igenom amerikansk ungdomsfilm: Det badas, matas med kinamat, hon bär hans vintage Ramone t-shirts, de sitter på taket och han läser högt ur någon brittisk klassiker när hon ligger i hans knä. Det är gulligt, mysigt och smörigt. Visst innehåller filmen flera sexscener, men det är mest hångel, inte mycket naket och kraftiga in-zoomning på ögon och läppar, allt för att filmen ska bli rumsren för en yngre publik. Men speciellt hett blir det aldrig. Birollerna, så som kompisar, Tessas ex-pojkvän och föräldrar känns som pappfigurer som enbart är där för att spegla huvudkaraktärerna. Tessas mamma (Selma Blair) har dessutom gjorts mycket mer förstående och sympatisk, vilket blir allt för tillrättalagt. Men framförallt saknar jag charmen och skratten som borde vara självklara inslag i ett romantiskt drama. Jag, som har en blödig själ, är snustorr när sanningen om vadet kastas i stackars Tessas ansikte och båda huvudrollsinnehavarna gråter i flera minuter samtidigt som sorglig musik pumpar i högtalarna. Allt ligger på ytan och blir tyvärr bara till 50 nyanser av förutsägbarhet.
Att filmen inte får lägre betyg beror på att huvudrollsinnehavarna (i motsats till 50 Shades of Grey) är perfekt castade och lyckas se ut att njuta i sexscenerna. Det är inte ofta jag tycker att filmen är bättre än boken, men så är det i detta fall. Unga tjejer kommer säkerligen kännas sig nöjda efter 106 minuter och lite popcorn, men de som hoppas på att alla delarna kommer bli filmatiserade, hoppas nog för mycket. Filmbolaget har lyckats få ut det bästa redan. Filmen är snyggt paketerad och har ett perfekt musikval i scenerna. Jag vågar påstå att brittiska bandet Colourings låt The Wave med sitt Coldplay sound kommer får betydligt fler spelningar än de 650 000 de har idag innan filmen haft premiär.
After får två svaga ögon av fem möjliga.
2019-04-12
