Mads Mikkelsen som Kungens livmedikus Johann Struensee och Alicia Vikander som Drottning Caroline Mathilde i A Royal Affair.

Regi: Nikolaj Arcel
Land: Danmark
Längd: 140 min.
Filmkategori: Drama
Premiär: 13 april 2012
Distribution: Nordisk Film
Ålder: Barnförbjuden

Magnifikt och omskakande kärleksdrama.
Engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander) blir 1766 som 15-åring bortgift med den psykiskt sjuke kung Christian VII av Danmark. När kungens personlige läkare Johann Struensee (Mads Mikkelsen) anländer till hovet, blir han och Caroline passionerat förälskade i varandra. Struensee tar alltmer över landets styrning. Med propaganda och förtal lyckas delar av hovet få Struensee arresterad och drottningen landsförvisad.

Filmen bygger på verkliga händelser och det kungliga triangeldramat överträffar i dramatik och romantik det mesta i Danmarks historia. Det ska genast sägas, att filmen med råge motsvarade mina förväntningar. Samtliga produktionsdelar bildar en fulländad helhet, som internationellt besegrar de flesta skapelser i samma filmgenre.

Castingen är ypperlig. Mads Mikkelsen gestaltar Struensee perfekt med sin manliga karisma och sensuella utstrålning. Mikkel Boe Følsgaard agerar den labile monarken med rätt tonläge och utspel. Alicia Vikander ser ut som en tonårig överklassflicka i sin blomning och förändras i sitt agerande i takt med sin rollkaraktärs tragiska brådmognad.

Filmfotot av Rasmus Videbaek är bländande vackert. Varje bild är stämningsfullt ljussatt och i färger som en klassisk 1700-talsmålning. Rekvisita, kostymer och scenografi är in i detalj utsökta och genomarbetade. Regissören Nikolaj Arcel håller sina aktörer i strama tyglar och tillåter inga överdrifter. Varje rörelse och blick är korrekt synkroniserade med handlingen. Musiken av Gabriel Yared är lågmäld och följer dramat väl, även om stråkarna smetar på lite för mycket ibland. Det förträffliga filmmanuset av Manus av Rasmus Heisterberg, som bygger på Bodil Steensen-Leths roman Prinsesse af blodet, har slipade repliker och dialoger.

Det finns ingen överdriven känslosamhet eller romantiskt överspel i filmen. Handlingen drivs framåt i rätt tempo mot sitt tragiska crescendo. Konflikterna och motsättningarna hårdnar obarmhärtigt fram till sitt vältajmade klimax.

Varför lyckas danskarna så bra med sina internationella filmproduktioner och varför hamnar Sverige i skuggan av dem? Jag tror att danskarna tar vara på sina talanger och ger dem plats och utveckling. Deras institutioner har inte fastnat i arrogant självgodhet. Sverige storhetstid som filmnation ligger i historien, när nyfikenet och kreativitet ännu inte stelnat i karriärplanering och byråkrati.

Full pott med fem vackra filmögon för årets filmhändelse, så här långt.

200403