Emmanuelle Riva som Anne i Amour.

Regi och manus: Michael Haneke
Originaltitel: Amour
Land: Frankrike
Producent: Margaret Menegoz, Les films du losange
Skådespelare: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert
Kategori: Drama
Längd: 127 min
Distributör: Folkets Bio
Biopremiär: 23 november 2012
Länk till Imdb

En hyllning till den åldrande kärleken.
Anne (Emmanuelle Riva) och Georges (Jean-Louis Trintignant) är i åttioårsåldern och gifta. De har båda undervisat i klassisk musik och deras dotter Eva (Isabelle Huppert) är musiker och bor utomlands.  Anne drabbas av stroke och familjen tillvaro utsätts för svårigheter. Anne och Georges kärlek sätt på prov.

Samspelet mellan Riva och Trintignant är lysande och Riva imponerar med sin vackra och innerliga rolltolkning av Anne. Hon lyfter fram hennes sårbarhet, värme och kärlek till sin familj, men också till livet. Likaså gör Trintignant sin Georges rörande i sin tafatthet, när han försöker göra allt för att hjälpa sin hustru. Till en början är George reserverad, men händelser får honom att och växa i känsla och uttryck.

Amour är skildrad med sparsamma kamerarörelser och ingen musik. Vi lämnar nästan aldrig parets våning och filmfotot låter ansiktenas miner och aktörernas små gester berätta mera än stora känslouttryck och långa, hetsiga repliker. Hanekes spelsätt, att med små medel berätta sin historia, stärker intimiteten och närheten till dramat och berör känslomässigt.

Filmen är realistiskt gjord och känns ofta som en dokumentär. Amour är en vacker film, men oromantisk och förlorar sig, tack och lov, aldrig i sentimentalitet, vilket annars kan ligga nära med ett så känsligt ämne. Det hedrar Michael Haneke, att han låter sina karaktärer vara i sin mänskliga svaghet utan att bli stereotypa. Filmen berörde mig djupt, tack vare det lågmälda uttrycket, som faktiskt förstärkte känslor av närhet och innerlighet.

Filmen vann Guldpalmen i Cannes 2012.

Amour får fem filmögon för Emmanuelle Rivas Jean-Louis Trintignant gestaltningar av det gamla paret och deras leverne samt Hanekes förmåga att varsamt filmberätta ett starkt drama utan effektsökeri.
2012-11-01