Den tysta flickan är baserad på Claire Keegans novell, Det tredje ljuset (2021), och betraktas i dag som en modern klassiker på Irland. Den förbisedda och tysta nioåriga flickan Cáit skickas bort från sitt dysfunktionella och kärlekslösa hem för att leva med några avlägsna släktingar under sommaren. Där får hon för första gången uppleva vad trygghet och kärlek kan vara. Hon öppnar upp, och förstår snart att det också vilar en sorglig hemlighet hos den andra familjen.
Detta är Colm Bairéads, irländsk filmregissör och manusförfattares långfilmsdebut, som erhållit en mångfald av priser världen över. Han berättar historien med stor begåvning på gaeliska, som är Irlands keltiska urspråk, och som klingar sagolikt, (det har talats i minst 2 000 år). Med små medel håller han oss trollbundna, och sköra känslor blandas med starka. Samtidigt förs vi med en andäktigt långsam framåtrörelse genom filmen. Filmen utspelas i slående vacker, lantlig, irländsk natur i 80-talsstil, således ett vackert filmfoto. Huvudrollen spelas av Cáit (Catherine Clinch), en rädd och förtegen nioårig flicka som är sängvätare. Hon försöker göra sig osynlig då den uppmärksamhet som ges ofta är negativ. Hon ser mest ryggen av sin pappa och både syskon och skolkamrater är elaka. Det som ofta missas i berättelser om barn är just perspektivet från den ungas egna upplevelse. I filmen hör vi flera gånger Cáits andetag, och dess ljud är omöjligt att beskriva, men säger mer än tusen ord. Musiken ges i stråkar av Stephen Rennicks, och är smärtsamt vacker.
Vi återkommer till en allé med mycket gamla träd bredvid en stenmur. Här filmas flickan i slow motion när hon springer på en lekfull tidtagning till brevlådan. Göken, fåglar och muande kor finns i bakgrunden genom scenerna. Denna film griper tag om mej, utan att jag förstår varför. Det är kanske ömheten, värdigheten som den unga flickan får möta under sommarvistelsen när hon byter familj. Hon får då den omvårdnad som ett barn har rätt till, och upplever den för första gången, i motsats till den känslomässiga misär där hon är uppväxt.
Sommarföräldern Eibhlín Cinnsealach, (Carrie Crowley), bemöter flickan med stor vänlighet och respekt. Slutscenen är gripande, där Cáit kallar sin sommarförälder, Seán (Andrew Bennett), för pappa och kastar sig om hans hals. Vi förstår att hon inte vill slitas därifrån. Med stor empati visar filmen det mörka och det ljusa, och vi blir medvetna om den enorma skillnaden det kan göra för ett barn.
Den tysta flickan var Oscarsnominerad för bästa internationella film 2023.
Jag ger den högsta betyg, fem filmögon av fem.
2023-04-06
