Skalv

Sammansatt, mediokert familjedrama som tappar fart

Originaltitel: Skjálfti

Regi och manus: Tinna Hrafnsdóttir, baserad på roman av Audur Jondóttir

Skådespelare: Anita Briem, Kristín Þóra Haraldsdóttir, Tinna Hrafnsdóttir m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 104 min.

Land: Island

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: fredag 18 november 2022

Distributör: Njutafilms

Saga (Anita Briem), författare och ensamstående mamma, får ett epileptisk anfall en dag när hon är ute i en allmän park med sin sexårige son Ivar. När Saga vaknar upp på sjukhus visar det sig, att hon lider av minnesförlust. Hon vågar inte erkänna det av rädsla att förlora vårdnaden om sin son. Men i princip har hennes mor och exman redan bestämt, att sonen Ivar ska leva med exmaken Bergur (Sveinn Geirsson) tills Saga har tillfrisknat. Saga känner sig maktlös inför situationen.

Saga kämpar för att återta kontrollen över sitt liv, men hennes tankeverksamhet sätter hinder. Vi får veta att hon har haft epileptiska anfall redan som barn, men med medicinering kunnat leva ett någotsånär normalt liv. Hon försöker ta upp sitt skrivande och avsluta sin senaste roman, men minnesförlusten sätter käppar i hjulet. Men framför allt vill hon bli en fungerande mamma. Det är plågsamt att se hennes ensamhet med sin smärta och hur hon försöker knyta ihop lösa trådar i sitt liv, men att kropp och själ inte vill hänga med i strävan mot lösningar.

Efter ett tag börjar hon få flashbacks från sin barndom. Förträngda minnesbilder spelas upp i hennes huvud, att hon bär på trauman som behöver bearbetas för att kunna må bättre. Hon börjar fråga sina föräldrar och sin storasyster Jóhanna (Tinna Hrafnsdóttir) men inser att det finns en tystnad kring familjens historia. Mycket är bra på ytan, men det finns spänningar och olösta mysterier.

Skalv är en film om förlust, sorg och att förlora sin självständighet. Det är gripande att se Sagas kamp för att klara verkligheten och kunna bearbeta sina inre trauman för att bli kapabel att ta hand om sitt liv. Men läkaren ger inte så stort hopp. Kanske måste hon leva med sin epilepsi och sina mediciner. Island, där filmen utspelar sig, är aktiv, vulkanisk mark. I filmen antyds, att jordbävningar påverkat Sagas mentala hälsa, att det kan finns kopplingar mellan dessa och hennes besvär. Det blir emellertid aldrig fastställt, så därför känns filmens titel onödigt teatral.

Filmen är baserad på den bästsäljande boken av Audur Jonsdóttir, som nominerades till det isländska litteraturpriset. Författaren och regissören Tinna Hrafnsdóttirs filmatisering av Jonsdóttirs roman visades vid Toronto International Film Festival 2022 och även Black Nights Film Festival i Tallin i år.

Dramat är sammansatt om Sagas mentala besvär, vårdnadstvister och familjehemligheter. Intrigen tar alltför lång tid på sig att växa fram. Tempot segar och många, långa närbilder av Saga tappar till sist sitt intresse. Naturen är snöig och blåsten sveper ogästvänligt över landskapet och förstärker känslan av hopplöshet. Livet får svårt att hjälpa sig själv. Öppningsscenen i parken med Sagas anfall är dramatisk, men sedan har handlingen svårt att ta fart. I slutet bekänner storasystern Jóhanna familjens förlust, om sorgen som kapslats in och som hindrar dem att gå vidare med sina liv, sina relationer, bygga och hela.
Två filmögon av tre.
2022-11-08

Jan-Eje FerlingFörfattare