“Skolan vid världens ände” är den första bhutanesiska film jag har sett – och den första som har Oscarsnominerats! Dramat nominerades dessutom inte mindre än två gånger. (Första gången diskvalificerades den eftersom Bhutan saknade en officiellt erkänd urvalskommitté.)
Denna varma och charmiga coming-of-age-film handlar om den unge läraren Ugyen Dorji, som drömmer om att bli professionell musiker och om att flytta till Australien. När han missköter sitt arbete förflyttas han som straff till världens mest avlägsna skola i Lunana – en verklig avkrok, även med bhutanesiska mått mätt. Lunana befinner sig inte bara åtta tuffa dagsmarscher till fots från närmaste busshållplats, utan den lilla hålan ligger dessutom hela 4 800 m över havet (dvs. lika högt upp som Europas högsta berg, Mont Blanc, som mäter 4 810 m). Om inte vandringen i sig tar knäcken på den som måste bege sig dit, kan höjden göra det; luften på så hög höjd innehåller bara drygt hälften så mycket syre som vid havsnivån. Då kan man oavsett hur vältränad man är drabbas av höjdsjuka, och den kan i sin tur vara dödlig.
Ugyen visar tydligt att han inte alls har lust att ta sig an uppdraget, men han tycker sig inte ha något val. Han inleder motvilligt vandringen, bär hela tiden sina hörlurar, och lyssnar ständigt på popmusik. Han har redan vandrat i det makalöst vackra landskapet i flera dagar då batterierna tar slut. Plötsligt befinner han sig i något som liknar ett paradis av fridfull natur, där musiken har bytts ut mot vacker fågelsång. Han tycks fortfarande vara resistent mot Bhutans överväldigande skönhet, och även när han kommer fram vill han genast vända om. Lunana har inga telefoner, inget internet och elen … tja, den kommer och går. Lunana är likt övriga Bhutan extremt fattigt – rent materialistiskt sett. Bhutans folk tillskriver dock inte bruttonationalprodukt som koncept något större värde. I stället är det bruttonational-LYCKA som mäts och värdesätts – och den tycks Bhutan vara riktigt bra på att skapa.
Ungefär allt saknas i klassrummet: inte bara bekvämligheter, utan även papper att skriva på och en svart tavla. Ugyen visar sig dock vara riktigt skicklig på att improvisera när det behövs, och han växer synbarligen med uppgiften. Men just då åskådaren tror att man kan lista ut hur filmen kommer att utvecklas och sluta, tar den inte den väg som man kunde ana: det här ju inte Hollywood!
Även om filmen innehåller flera komiska inslag, är den så långt ifrån någon ytlig komedi man kan komma. Om Bhutan skulle ha producerat en påkostad reklamfilm för turism, hade bergslandet ändå inte kunnat lyckas lika bra som denna film gör för att sätta det lilla kungadömet på kartan: trots att de flesta skådespelarna är amatörer imponerar filmen stort.
Vad jag kan se, är filmen regissören och manusförfattaren Pawo Choyning Dorjis första verk, även om detta är svårt att tro när man följer Ugyens väg uppåt och inåt. Desto lättare är det att tro på att Dorji har en lång bakgrund som fotograf bakom sig. Det vackra filmfotot är verkligen betagande, och jag rekommenderar starkt att om möjligt se filmen på en stor duk. Vanliga filmknep för att försköna bilden genom visuella effekter, såsom användning av en rökmaskin före tagning, har här ersatts av en frustande jak som blåser upp damm i rummet. När de naturliga ljuskäglorna från fönstren lyser upp det virvlande dammet skapas en magisk stämning, som om ett gyllene filter hade använts. Kameravinklarna är noga uträknade så att landskapet ibland spelar huvudrollen medan skådespelarna i vissa scener reduceras till statister.
Filmen har tagit världen med storm: den har hittills vunnit såväl publikpriser som jurypriser såsom bästa film, bästa skådespelare och bästa regidebut vid CinemAsia filmfestival, Chichesters internationella filmfestival, och Festival Cinema Africano Asia e America Latina i Milano. Det finns verkligen inget godtagbart skäl att missa tillfället att avnjuta denna vackra, varma film, och jag ger den fem filmögon av fem möjliga.
2022-11-07
