Elizabeth: A Portrait in Part(s)

Välgjord respektfull kärleksförklaring till drottning Elizabeth II

Regi: Roger Michell

Medverkande: Drottning Elizabeth II

Genre: Dokumentär

Speltid: 90 min.

År: 2022

Svensk biopremiär: fredag 1 april 2022

Distributör: NonStop Entertainment

Regissören Roger Michell, mest känd för Notting Hill (1999), har gjort en dokumentär som enbart består av ihopsatta snuttar av filmklipp på drottningen. Inget nytt material är tillagt, inga förståsigpåare gör några analyser eller uttalanden, inga nya intervjuer med drottningen eller folket runt henne finns med. Filmen består således enbart av sekvenser från exempelvis tidigare dokumentärer, nyhetsinslag och rapporter från kungahuset självt.

Materialet spänner över hela hennes nästan 100-åriga liv och snart 70 år på tronen men redovisas i allt utom kronologisk ordning. I stället är filmkomponenterna kategoriserade under olika rubriker så som Queen’s speach, Ma’am, Close up, My husband and I, At home, At sea etc. Det kan tyckas rörigt, men blir ändå intressant och stundtals komiskt när man ser handskakning efter handskakning eller den karaktäristiska vinkningen ihopklippta efter varandra genom årtionden. Under titeln In the saddle lyser även en mindre kontrollerad person igenom den perfekta fasaden. En exalterad drottning visar äntligen lite opolerad glöd när hon besöker galopptävlingar och hejar exalterat på hästen hon satsat pengar på.

Parallellt med materialet finns andra filmsnuttar som matchar upp och förstärker de olika ämnena. Det kan vara från Star Trekk, Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra eller hur man efterliknade Elizabeths klänningar i klädseln av Audrey Hepburn. Vi ser även Paul McCartney referera till drottningen som en ”babe”. Det blir en lekfull och charmig effekt som gör att dokumentären än mer särskiljer sig från tidigare förlagor. Filmen är prefekt ackompanjerad av diverse poplåtar som refererar till drottningen, och det är tydligt att Michell arbetat med musikvideos tidigare (David Bowie 1994, Ellie Goulding 2013) Tempot, tajmingen och formatet är för honom välbekant. Man kan bara önska att någon sysslolös person snabbt sätter samman en spellista som görs tillgänglig på Spotify.

Även om mycket av innehållet är gammalt och välkänt känns dokumentären trots allt tämligen aktuell och inte alltför tillrättalagd. De många skandalerna runt kungahuset radas även de upp, så som drottningens systers liv, prinsessan Dianas död och mer samtida ämnen så som Megan och Harry samt prins Andrews märkliga uttalande efter anklagelserna om sexuella övergrepp och samröre med Jeffrey Epstein. De sista händelserna intensifieras av ett klipp på ett kollapsande hus.

Michell avled i september 2021 och Elizabeth- A Portrait in Part(s) blev hans sista film. Den sista långfilmen var The Duke (2020), i vilken Helen Mirren hade en roll. Mirren har för övrigt gestaltat drottning Elizabeth i filmen The Queen (2006), en roll som hon vann en Oscar för. Naturligtvis släpps dokumentären i år, då drottningen firar 70 år på tronen, men för mig känns det ändå som det vore mest naturligt om den haft premiär efter hennes frånfälle. Allting i filmen markerar en dåtid, vid snart 96-års ålder är det självklart att det bästa ligger bakom en, men det blir ändå för mycket av ett bokslut och total avsaknad av en framtid för att det ska kännas helt bekvämt.

Dokumentären är genomgående en kärleksförklaring och visar en enorm respekt för drottningen som person och hennes enorma arbete och engagemang genom åren. Även om jag i stort inte lär mig något nytt så får tittaren, genom dessa många små och finurligt sammansatt delar av en offentlig människas liv, ändå en liten annan syn på henne som person. Kanske är det sant som det sägs, att det är de små sakerna som gör livet stort, åtminstone stämmer det på Michells film.

Elizabeth – A Portrait in Part(s) får fyra ögon av fem möjliga.
2022-03-31

Ulrika Köpsén