West Side Story

Spektakulär, hänförande och imponerande underhållning, då som nu

Regi: Steven Spielberg

Manus: Tony Kushner, baserat på bok av Arthur Laurents 1961

Medverkande: Ansel Elgjort, Rachel Zegler, Ariana DeBose, David Alvarez, Rita Moreno m.fl.

Genre: Brott, drama, musikal

Speltid: 156 min.

Ålder: från 11 år

Musik: Lenorad Bernstein

Filmfoto: Janusz Kaminski

Svensk biopremiär: fredag 10 december 2021

Distributör: 20th Century Fox

Vad det av konstnärliga skäl motiverat att göra en remake av en filmad succéklassiker som nominerades med 11 och vann 10 Oscars? Det frågan ställer sig säkert många, liksom jag. Mitt svar är nej. Jag blev hänförd som student av filmversionen från 1961 och sjöng och dansade efter förmåga i lyan efter Lp:n. Filmfinansiärerna ansåg det dock värt en remake med legendariska regissören Steven Spielberg och kanske bäddar också den för ny kassasuccé. Men en remake ska bedömas subjektivt. Jag blev lika imponerad av dansarna, koreografin, aktörerna och sångarna. Manus hade omarbetats något av Tony Kushner och som jag tycker blivit lite för pratigt. Men musiken är lysande tidlös i sin genre.

Storyn är densamma, en modern remix av Shakespeares kärleksdrama ”Romeo och Julia” och då rivaliteten mellan Montagues och Capulets, nu melllan gängen på västra sidan av Manhattan på 1950-talet; Sharks, puertoricanerna, med Bernardo (David Alvarez) i spetsen, och Jets, irländarna, som leds av Riff (Mike Faist) och som förvånas över, att Tony (Ansel Elgjort) vill lämna det brutala livet bakom sig efter att han suttit fängslad för misshandel.

Så möter Tony ljuvliga Maria (Rachel Zegler) på en skoldans som arrangerats för att de båda gängen ska samsas. Dansarna är fantastiska, inte minst flickorna med sina färgstarka 50-talsklänningar med illröda tyllvolanger som kastas runt i takt med musiken. Men spänningen mellan gängen vibrerar och smockan hänger i luften. Tony och Maria går avsides och möts när kärleken slår till. I 60-talsversionen får Maria och Tony syn på varandra bland dansarna och ljud och rörelser omkring dem stannar upp och de flyter liksom ihop som i en dröm. I Spielbergs version blir det mera prosaiskt med en träff bakom gympaläktaren.

Paret representerar var sin sida av gängen och förstår att deras relation är ute på minerad mark. Efter dansen smyger dock Tony över till gängreviret, nykär och för att finna Maria, vilket han gör. Hon står på brandbalkongen som en Julia och han nedanför som Romeo. Han klättrar upp, så långt han kan komma och Maria och Tony sjunger ”Tonight, tonight…” så vackert.

Dialoger sker mycket mellan stängsel och grindar för att symbolisera gängens domäner. Maria bor hos sin bror Bernardo som har en passionerad relation till Anita (Ariana DeBose), vän till Maria. Gängkonflikten har smugit sig in i deras lägenhet, där dörren till Marias rum blir en gräns i konflikten mellan Tony och Bernardo.

Ansel Elgjort och nykomlingen Rachel Zegler trollbinder som Tony och Maria vars kärlek symboliserar det rena, det sanna mitt i det råa raskriget mellan gängen. Båda sjunger och spelar utmärkt, men blir lite utslätade rollkaraktärer, även om de som huvudpersoner bär filmens huvudtema, gängkonflikten. Men Ariana DeBose som Anita har närvaro och energi och en imponerande danstalang. Hon tar över bioduken varje gång hon syns där. Mike Faist är karismatisk som Riff med sin arrogans och brinnande, farliga hämndbegär.

Minnesvärd från 60-talsversionen är Rita Moreno som eldiga Anita och som gav henne en Oscar. Nu är hon med som 89-årig apoteksägaren Valentina med sin drugstore på gränsen mellan det gamla och ruinerna till det nya samhället. Ensam i butiken framför hon ”Somewhere”, en scen och en rollkaraktär som kändes pålagd och som jag mycket väl kunde varit utan.

Dansnumren är magiska i kraft och precision. Där får filmen liv och puls, mera än i själva slagsmålen. Sången ”Officer Kropke” på polisstationen parodieras skickligt och roligt av gängmedlemmar om den tidens socialvård, terapeuter, poliser, domstolsväsendet, allt lika aktuellt idag. Ett intressant inslag är att dialoger på spanska inte är textade. Det ger en större kulturell äkthet och rollkaraktärerna mera övertygande. Kvinnorollerna Maria och Anita bär konflikten, men också hoppet om en möjlig fred och framtid.

Janusz Kaminskis filmfoto imponerar med sina panoreringar över New Yorks stadsliv och fina närporträtt av huvudrollerna, även om jag tycker inledningen i svart/vitt hade alltför långa bildsekvenser över slumkvarterens ruiner för att bygga Lincoln center och fashionabla bostäder och kontor.

Men som helhet bekräftas igen, att Leonard Bernstein geniala musik, koreografernas artisteri och diktarnas sångtexter gör West Side Story till den kanske den bästa musikal som gjorts. Jag är tacksam för Spielbergs trohet mot originalets 50-talsepok i kostymer och scenografi.

West Side Story är spektakulär, färgstark, fascinerande underhållning, då som nu. Rasismen, etniciteten, brottsligheten, klasskillnader, migrationsproblemen skildras eftersom de fortfarande lever i världen sida vid sida med kärleken mellan människor, till länder, till konsten, skönheten och livet.
Fyra starka filmögon av fem.
2021-12-07

Jan-Eje FerlingFörfattare