Apples

Tänkvärd, charmig dramakomedi om minnesförlust och identitet

Originaltitel: Mila

Regi: Christos Nikou

Manus: Christos Nikou och Stavror Raptis

Skådespelare: Aris Servetalis, Sofia Georgovasili, Anna Kalaitzidou, Argirls Bakirtzis m.fl.

Genre: Komedi, drama

Speltid: 90 min.

Ålder: från 7 år

Svensk biopremiär: fredag 12 november 2021

Aris (Aris Servetalis), en man i medelåldern, somnar på en lokalbuss. Vi slutstationen väcks han av chauffören, som ringer efter hjälp. På sjukhuset konstaterar man att Aris drabbats av pandemin amnesi, men är frisk för övrigt och tycker om äpplen. Läkarna ger honom inget hopp, men vården är utmärkt och efter tester lägger man upp ett stödprogram och läkarna skaffar Aris en liten möblerad lägenhet, ger honom fickpengar och en polaroidkamera och ett album att dokumentera sina försök till anpassning och även en kassettspelare som ger instruktioner. Tanken är, att Aris ska skapa nya minnen genom nya erfarenheter. Aris möter Anna (Sofia Georgovasili) som också drabbats, men är på bättringsvägen.

Grekiske regissören och manusförfattaren Christos Nikou, född 1984, gör här sin långfilmsdebut. Han har tidigare varit regiassistent till filmer som Dogtooth 2009 och Midnight 2013. Han går inte in i symbolspråk eller problematiserar dramat med sidoberättelser och surrealistiskt bildspråk. Berättandet är rakt och enkelt, om allas vårt dagliga liv och rutiner och den gestaltningen hedrar Nikou, tycker jag.

Filmen är gjord i sent 70-tal, utan smarttelefoner och vanliga datorer. Formatet är 4:3 och färgerna dämpade. Tempot är lagom och följer Aris upptäckter av verkligenheten. Han minns hur man cyklar och kan dansa i takt på ett disko. Närmandet till Anna är trevande och hon försöker förföra honom.

Manus är enkelt i sina repliker och dramakomedin har en fin humor. Filmen ställer frågor om vem vi är utan våra minnen. Aris blir inte psykotisk, bara undrande, men också läraktig. Han förstår sitt handikapp, men tränar på att skapa sig en identitet för att kunna förhålla sig till verkligheten. Det är en fin berättelse och man känner med Aris, som är rörande i sina trevande försök att återfå en plats i samhället.

Handlingen lägger puzzel, en bit i taget, för att ge Aris ett ego. Hans känsloreaktioner verkar friska, även om han inte riktigt kan synkronisera dem. Han har reminiscenser av inlärd moral och reagerar med avståndstagande, när läkaren ber honom söka upp ett slagsmål. Läkaren ber honom ta kontakt med kvinnor och tala med dem, kanske omfamna deras kroppar, men om föredrar han killar så det var helt okej. Aris behöver känna på sitt känsloliv. Äpplena är en röd tråd och den aptit som han omedelbart känner. Vi ett tillfälle ska Aris delta i en liten folksamling, där alla är utklädda. Kanske för att utmana sökandet efter sitt eget ego? Aris är astronaut och kämpar på med att gå in i rollyrket. Det blir komiskt.

Apples nominerades till Bronshästen 2020 vid Stockholms Film Festival och Silver Hugo för Bästa manus vid Chicago International Film Festival 2020.

Fyra filmögon av fem.
2021-11-05

Jan-Eje FerlingFörfattare