Filmen har som undertitel; ”En fabel om en sann tragedi”.
Diana var född Spencer, därav filmtiteln som utspelar sig under Storbritanniens kungafamiljs traditionella julfirande 1991 på Sandringham House, Norfolk. Diana (Kristen Stewart) är på väg i egen bil, men kör vilse. Hon stannar och klär av en fågelskrämma en rock, som burits av hennes släkting, vilket gör att hon kommer för sent, avsiktligt eller inte. Diana bär på ett gränslöst uppror, vrede mot Prins Charles (Jack Farthing) som, trots äktenskapet med Diana och deras 2 söner, fortsätter träffa Camilla Parker-Bowles. Diana kämpar med sin bulemi och sitt självskadebeteende. Hon bryter medvetet mot alla jultraditioner som fasanjakt, måltider, julfirande för att demonstrera sitt oberoende. Julhelgens överdåd, inte minst i mat och dryck, är väl skildrat liksom den militära disciplin som allting utförs i.
Det är en fiktiv skildring om Dianas protester mot allt som binder och stänger. Någon har lagt en bok om drottning Anne Boylens lidande och död på hennes säng. Diana läser och identifierar sig med den olyckliga drottningens öde. Filmen har flera symboliskt starka scener som när Diana tar sig in i sitt gamla barndomshem, The Park House, som ligger intill för att se tillbaka på sin barndom. Sönerna Harry (Freddie Spry) och William (Jack Nielen) är med under julen och försöker få Diana falla in i agendan. Drottningen (Stella Gonet) visar bara med blickar sitt ogillande av Dianas uppförande.
Diana tvingar stallmästare Major Alistar Gregory (Timothy Spall) att få tillbaka sin påkläderska Maggie (Sally Hawkins), den enda Diana känner sig fri tillsammans med och som säger till Diana: “Diana, du behöver kärlek, chocker och skratt”. Båda släpper loss och dansar på stranden
De flesta scener är Dianas dialoger, som med Major Alistar Gregory. Han försöker både skydda henne och få henne att anpassa sig. Hon har ett samtal med Prins Charles på var sin sida om ett biljardbord, flera samtal med chefskocken Darren (Sean Harris) och korta samtal med olika påkläderskor, men annars inga med kungafamiljen i övrigt, utöver sina söner.
Den chilenske regissören Pablo Larrin, Jackie 2016 och Neruda 2016 m.fl., gör ett fantastiskt jobb, med manus av Steven Knight, att skapa ett psykologiskt drama, som ändå är lättillgängligt. Alla känner till Dianas öde. Även om Larrin symboliskt skildrar t.ex. när Diana under julmiddagen tar sönder pärlhalsbandet hon fått av Prins Charles (ett likadant till Camilla) och äter pärlorna med soppan. Likaså när hon talar med drottning Anne Boylens spöke. Filmen är ändå i övrigt en sannolik skildring, om än inte dokumentär.
Kristin Stewart gör en makalös gestaltning av Diana, hennes sätt att gå, röra sig, hennes blickar och röst. Stewart är också Oscartippad för sin insats. Hon har vunnit många filmpriser bl.a. en César 2015 för sin biroll i Clouds of Sils Maria 2017. Stewart bär snyggt upp kopior av Dianas många fashionabla dräkter, varav några glimtar förbi i en kostymparad.
Filmen Spencer är sorglig berättelse om en lysande stjärna på en kunglig himmel, som bländade oss med sin skönhet, charm och karisma, men föll alldeles för tidigt. Anklagelserna mot Prins Charles och kungafamiljen är välkända och förstärks i filmen. Diana är den mest levande personen under juldagarna, tillsammans med sina söner och Maggie. Andra rollkaraktärer är liksom förstenade i sina positioner med sina järnhårda grepp om heliga traditioner. Man andas ut, när Diana gör en kupp under fasanjakten och tar med sina söner på en bilresa till London, sjungande en poplåt, och äter snabbmat från takeaway.
Spencer är ett vackert, tragiskt och starkt berörande drama, välgjort och välspelat av alla huvudkaraktärer. Före premiären vid filmfestivalen i Venedig 2021 gick rykten om att Spencer är en spekulativ biopic, men vinden vände till ett gripande drama, skickligt skapat och presenterat.
Fyra filmögon av fem.
2021-11-09
