The Last Duel

Stor underhållning, skickligt iscensatt och agerat, men tempot segar

Regi: Ridley Scott

Manus: Nicole Holofcener, Ben Affleck, Matt Damon, baserat på bok av Eric Jager

Medverkande: Matt Damon, Adam Driver, Jodie Comer, Harriet Walter, Ben Affleck m.fl.

Genre: Action, drama, historia

Speltid: 152 min.

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 15 oktober 2021

Distributör: Walt Disney Motion Pictures

The Last Duel sägs bygga på en historisk händelse. År 1386 blev Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) våldtagen av sin makes, Sir Jean de Carrouges (Matt Damon), bäste vän Jacques Le Gris (Adam Driver). Händelsen är central i berättelsen och får våldsamma konsekvenser. Marguerite berättar för sin man som blir rasande på vännens svek och brott. Han pressar sin hustru, men hon står på sig. Jean måste då utmana sin vän Jacques i rättegång inför domstolen i Paris och inför kungen. Om Marguerite ljuger kommer hon att brännas levande för falskt vittnesbörd. En gammal lag och sedvänja säger, att männen kan duellera och Gud avgör vem som har rätt genom att kora en vinnare. Det blir enligt uppgift den sista lagligt sanktionerade duellen i Frankrikes historia.

Först måste sägas, att den idag 84-årige regissören Ridley Scotts talang är som regissör och producent obestridlig. Han har gång på gång globalt bevisat sin gedigna kunskap och sina imponerande förmågor. År 2000 vann han Oscar för sin film Gladiator. Scott har skapat några av filmhistoriens förmodligen mest dramatiska, visuellt övertygande och kommersiellt framgångsrika filmer som bland andra Thelma & Louise, 1991, krigsdramat Duellanterna, 1977, Legenden – Mörkrets härskare, 1985, Blade Runne, 1982 och Alien, 1979. Sammanlagt har han producerat ca 150 TV- och filmproduktioner och regisserat 56. Scott bekräftar även här sin skicklighet med The Last Duel, 2021.

Filmen är ett historiskt drama och utspelar sig under medeltiden i Frankrike. Manus är utmärkt liksom filmografin av Dariusz Wolski. Det är främst tre huvudroller av skådespelare i toppklass, Matt Damons riddare Jean har energin, inlevelsen och får visa en bredd på känslor. Jodie Comer som riddarhustrun är bländande vacker och hennes roll speglar det som är centralt i filmen, konsekvenserna av våldtäkten och hennes ställning i samband med den. Hon är inte bara snygg, hon förmedlar trovärdigt både osäkerheten och beslutsamheten i det som hänt, även om det kan kosta både henne och maken livet. Jean, de falske vännen till riddare Jean är elegant i sin obehagliga falskhet och som karaktär ger tidigt känsla av tvivelaktig typ. En tvivelaktig rollkaraktär är Jeans mamma Nicole de Carrouges (Harriet Walter). Hon visar att hon ogillar Jodie och utsätter henne medvetet för våldtäkten, genom att ta med alla tjänare och vakter på resa och lämna Marguerite ensam i slottet. Om hon konspirerat med Jacques förtäljer dock inte historien. Mamma Nicole säger till Marguerite att hon själv blivit våldtagen som ung, men tigit ihjäl händelserna. När Jodie hävdar sin rätt svarar Nicole; ”Det finns ingen rättighet. Det finns bara människans kraft”.

Jag kan inte bedöma om filmen är historiskt korrekt skildrad, men på sätt och vis spelar det ingen roll för filmupplevelsen. De centrala händelserna är repetitiva och berättas tre gånger och gör filmen onödigt utdragen. Upprepningarna tillför inget till dramat i sig.

Det finns hisnande vackra landskapsvyer med kolossala slottsbyggnader. Spektakulära stridscener, såväl i fältkrig som i närkamper och stora folksamlingar av fattiga bönder, som man förstår får bekosta slottsherrarnas lyxliv och krig i det feodala samhället. Det är grymt. Halsar skärs av, även på kvinnor, lik hängs upp nakna, blodet sprutar i kraftmätningarna och massorna svälter och far illa.

De dramatiska actionssekvenserna välgjorda och fängslande. Den sista duellen är andlöst spännande och helt avgörande hur det går för de tre viktigaste rollkaraktärerna. Scenografin, kostymer och medeltidsmiljöer är imposanta. Jätteduken fångar in en i dramat och man blir på sätt och vis delaktig. Det är styvt gjort av filmmakarna.

The Last Duel kan rekommenderas för sin gedigna iscensättning och regi och för sina lysande aktörer. Det är stor underhållning på hög nivå, även om dramat segar med sin speltid på 152 minuter som kunde kortats ner betydligt.

Det blir dock fyra starka filmögon för The Last Duel.
2021-10-11

Jan-Eje FerlingFörfattare