The Father

Briljant skådespeleri och iscensättning, en fascinerande filmupplevelse

Regi: Florian Zeller

Manus: Christopher Hampton, Florian Zeller

I rollerna: Olivia Colman, Anthony Hopkins, Mark Gatiss, Olivia Williams, Imogen Poots m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 97 min.

Musik: Ludovico Einaudi

Filmkamera: Ben Smithard

Svensk biopremiär: 20 augusti 2021

Distributör: NonStop Entertainment

”The Father” är mer av en upplevelse som åskådaren delar med filmens huvudperson Anthony (utmärkt spelad av Anthony Hopkins, som också tilldelades en Oscar i år för bästa manliga huvudroll) än någon tätt spunnen berättelse som leder handlingen framåt. Anthony lider av demens, och man får uppleva de motsägande händelserna ur hans ögon. Det händer honom konstiga saker: våningen där han bor har många dörrar, och när någon annan person lämnar rummet finns denne plötsligt inte kvar i närheten längre. Han vet inte vem han kan lita på. Kan han lita på sin dotter? Ska hon flytta till Paris – eller har hon ändrat sig? Visst är väl det den egna lägenheten han bor i? Eller bor han någon annanstans? Varför kommer favoritdottern inte längre och hälsar på? Varför är hans armbandsur aldrig där han tror att han gömde det? Har hans hemhjälp stulit det? Det återkommande problemet med tidsindikatorn som ständigt försvinner känns extra sorgligt och blir till en ständig påminnelse om att hans tid är på väg att rinna ifrån honom.

Regissören Florian Zeller satte först upp ”The Father” som ett teaterstycke, vilket man kan ana i filmen, med dess sparsamhet i fråga om antalet rum och personer. Zeller belönades också med en Oscar i år för bästa manus efter förlaga, för sin bearbetning av sitt originalmanus ” Le Père” (Fadern). Rummets och handlingens enhet bibehålls här – men hur är det med tidens?

Här lämnas åskådaren i större ovisshet, liksom beträffande gränsen mellan verklighet och inbillning. Filmen för mina tankar till Michael Hanekes ”Amour” från 2012, även om jag i valet föredrar ”The Father”: Zellers film har mer handling (om än fragmenterad och svårtolkad) än Hanekes. Zeller har själv sagt att han försökte skapa ett verk där tittaren upplever det som att gå i en labyrint, där man ifrågasätter allt man ser. Det har han lyckats med. Filmen påminner om Roman Polanskis thrillers ” Repulsion” från 1965 och Hyresgästen” från 1976, som båda har starka surrealistiska inslag.  Vissa märkliga scener gestaltar eventuellt dotterns tankar, även om det främst tycks vara Anthonys märkliga värld, full av parallella verkligheter, vi följer.

Jag tror att de som kommer uppskatta filmen mest är de som själva har närstående som lider av demens och likt medberoende påverkas på djupet av sin närståendes tillstånd. Hopkins övertygande skådespeleri imponerar som alltid. En intressant detalj är att han inte bara delar förnamn med sin rollfigur, utan faktiskt även födelsedag och rätt år. Dottern spelas av Olivia Coleman, som briljerar med sitt nedtonade spel, där hennes vanmakt och sorg ändå sipprar ut ur varje por. Vid sidan av skådespeleriet är även ljussättningen ovanligt genomtänkt, i det att det skapar en dramatisk, hotfull stämning och framhäver karaktärernas inre känsloliv på ett skickligt sätt. Anthonys krympande värld framhävs även genom frekventa blickar ut genom fönster, där man ser hur livet pågår och är normalt för alla andra, medan han har fastnat i sin egen begränsade tillvaro.

Filmmusiken var majestätisk. Å ena sidan storheter som Purcell, Bizet och Bellini; å andra sidan specialkomponerad musik av en av nutidens främsta kompositörer av filmmusik; Ludovico Einaudi, som exempelvis har komponerat musiken till den franska storfilmen ”En oväntad vänskap” från 2011.

Skådespeleriet är filmens absoluta höjdpunkt, och filmen vinner på om man är beredd på att det inte är en historia, utan en sorts inblick i en sjuk människas inre som man kommer att få ta del av. För min del tyckte jag att helhetsintrycket av filmen drogs ned av att den var så rörig. Att även dotterns fantasier gavs utrymme, som t.ex. då hon i en scen stryper sin pappa, gjorde det än svårare att veta vad som hände och inte.

Jag ger ”The Father” tre starka filmögon av fem.
2021-08-13

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.