”Jag är en gammal själ”, säger den 17-åriga Linda, där hon sitter på en sommaräng. ”En gammal man med långt, vitt skägg”. Vi vet inte var Linda fått den självbilden, men den är långt ifrån Lindas person. Metafysiskt kan man spekulera i tidigare existenser, om man vill göra sådana tolkningar.
Men Linda har en annan självsyn, nämligen sig själv som pojke. Den fanns där tidigt, men mamman tog för givet att Linda var en flicka och gav henne kärleksfullt en given plats i familjen. Föräldrarna har invandrarbakgrund från Polen och deras anpassning till svenska samhället kan också ha påverkat Lindas självuppfattning, svensk eller polsk, katolik eller tvivlare, man eller kvinna, osäker och erfaren, ung och vuxen.
Pojkflickan bär pojkkläder i skolan, drar sig undan och utsätter sig därmed för utanförskap och mobbing. ”Bögjävel” skriker några unga killar. Men Linda är egentligen pojken Erik, ett namn hon älskar. Med åren ser Erik på Linda som en tvillingsyster, som försvinner allt mer. Han sörjer inte över att lämna sin barndom som flickan Linda.
Erik oroar sig för puberteten. Han vill inte ha bröst. ”Som tumörer”, säger han. ”Dom ska bort”. När Erik är 17 år och går i gymnasiet finner regissören Jessica Nettelbladt honom där genom Eriks lärare. Hon beslutade, att följa Erik och dokumentera hans väg till att acceptera sig själv. Det blir en djupt personlig dokumentär under 10 år om Eriks kamp med sin könsdysfori. Som 18-åring börjar han målmedvetet processen för könsbyte. Det finns ingen annan väg att gå för Erik. Första testosteronsprutan kommenterar han med ” I morgon kommer ett skott i rumpan sparka i gång ett nytt kapitel i mitt liv ”. Han är omtumlad efter första injektionen. Känslan av att börja sitt självförverkligande är euforisk. Det blir fler sprutor och även en operation för att ta bort bröstvävnaden. Så småningom också livmodern för att slippa mens och stoppa utsöndringen av östrogenet. Och långt senare samtal med läkare om att skapa en penis.
Erik ser fram emot befrielsen att äntligen blir den han egentligen är. Han pappa är först tveksam, men Erik övertygar honom om allvaret. Eriks mormor har inga problem. ”Han är den Gud skapar”. Mamman står Erik nära och försöker följa hans känslomässiga svängningar. Kroppen kan byta skepnad, men själen hänger inte med och Erik får svår ångest.
Vad som komplicerar det för Erik är, att han som barnet Linda blev utsatt för sexuella övergrepp. En man manipulerade Linda och vaggade in henne i falska känslor av ömhet och vänskap och hon kunde inte värja sig. Ju äldre Erik blir, desto större blir ångesten för kränkningarna. Han får självskadebeteende och försöker två gånger ta sitt liv. Det är bitvis smärtsamt att se Eriks plågsamma resa från barn till ungdom och början till mandom. Familjen stöder, men når inte ända fram. Kampen är Eriks egen och han måste hitta lösningar på sina problem.
Erik träffar Martyna som blir hans flickvän. ”Jag är inte dragen till Erik för en penis, utan för hans personlighet”, säger hon. Och den förälskelsen blir en ljusning för Erik. Efter tre år förlovar de sig och bröllopsplaner smids.
Men Erik plågas ändå av sin ångest och väljer att göra en lång och mödosam pilgrimsvandring på 80 mil från Frankrike, över Pyrenéerna till Spaniens Santiago de Compostela för självförståelse och få distans från sina invanda miljöer och tankar till något nytt, oprövat, hoppfullt. Erik väljer ”Den svåra pilgrimsvägen”, därför han måste utmana sig själv till det yttersta och gå till botten med sitt lidande. Inte av religiösa själ, även om de inslagen ökar under resans gång, utan att finna sig själv och få inre frid, om möjligt. Jessica Nettelbrandt filmfoto av de franska och spanska bergslandskapen är bedövande vackra. Den välvalda musiken av olika genrer komponerar skickligt hennes filmskapande.
Flickvännen Martyna väntar på honom i Compostela de Santiago och återföreningen är rörande. Men båda medger, att det var nödvändigt att var och en på sitt håll gjorde en resa inåt för att bli mera medvetna om sina känslor och livsmål. Men kärleken bär och det stundar till bröllop.
Eriks konstnärskap blir också något som hjälper honom att ge uttryck för sin kamp mot sina inre demoner. Han gör ”Gubbar”, som han kallar dom, lerfigurer som gestaltar Eriks inre och yttre förändringarfaser och hans identitetsfrågor i dramatiska positioner. Erik har också en utställning av sina konstföremål på ett galleri och får uppskattning.
Jessica Nettelbladt är regissör och dokumentärfilmare och har läst psykologi och intresserar sig för djupa, personliga porträtt av människor under olika livsvillkor och förutsättningar. 2018 gjorde hon ”Röster innanför murarna”, från kvinnofängelser, men också den unika dramadokumentären ”MonaLisa Story” från 2015 om en ung kvinnas kamp under 8 år mot drogberoende för att vinna ett hanterligt och kärleksfullt liv. Hon gjorde också den fascinerande dokumentären, ”Jag är min egen Dolly Parton” 2011 om fem kvinnliga musikers drömmar, smärtsamma bakgrund som utvecklar vänskap, inspirerade av sångerskan och filmstjärnan Dolly Partons liv. Jessica Nettelbladts filmer har prisbelönts och framgångsrikt visats på biografer, TV och filmfestivaler i Sverige och utomlands.
Det är länge sedan en dokumentär berörde mig så starkt som Drömprins. Den handlar inte bara om Erik. Jag tvingas hela tiden förhålla mig till det jag ser. Det handlar om mina livsroller också, mina existentiella frågeställningar om livet, Gud, kärleken, sexualiteten och ensamheten. Jag försökte värja mig först. Det berör ju inte mig, utan en ung mans könsdysfori. Men frågorna kommer mig allt närmare och det gör ont. Eriks smärta blir också min, hans livsfrågor är också mina och hans försök till att lösa dem kan också hjälpa mig.
Så filmupplevelsen blir mera personlig än jag var beredd på. Jag kunde inte bara göra en subjektiv analys av en ny film, med tydliga avskiljningar mellan Erik och mig och skriva en text som svalt och med distans bedömer en ny dokumentär. Den blev mera än så.
Drömprins är en mycket välgjord dokumentär. Tidshoppen är många, men Jessica Nettelbladt knyter ömsint samman de olika händelserna och perioderna till en briljant helhet, som ger ett vackert, plågsamt porträtt av en ung mans kamp för att komma till klarhet med sig själv. Erik är öppen och generös när han återger de till synes oförenliga faserna och delarna i sin utveckling. Med hopp och hopplöshet, hjälp och i ensamhet väver han outtröttligt sitt liv, även om livstråden är skör ibland.
Heders, Erik, du är en hjälte, en förebild för varje ung människa att ta sina gåvor och krafter, och trots allt, skapar sin sammansatta existens till en vacker, vuxen människas, på många sätt, rika liv.
Det blir fem filmögon av fem.
2021-08-16
