Arvet

Intressant relationsdrama om familj i kris efter familjefaderns död

Originaltitel: ADN

Regi: Maïwenn

Manus: Mathieu Demy, Maïwenn

Medverkande: Maïwenn, Fanny Ardant, Louis Garrel, Marine Vacth, Dyland Robert m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 90 min.

Svensk biopremiär: 24 september 2021

Distributör: NonStop Entertainment

”Arvet” är den femte långfilmen som Maïwenn regisserar, och den unga kvinnan har hunnit med förvånansvärt mycket. Hon debuterade som skådespelerska som sexåring, gifte sig och fick barn med Luc Besson som 16-åring, och har medverkat som skådespelerska i ett 40-tal filmer, varav rollen som Divan i ”Femte elementet” sannolikt är en av de mer internationellt kända.

”Arvet” handlar inte så mycket om materiella saker som man skulle kunna tro, utan den franska titeln ”ADN ” (eller ”DNA” på svenska) säger mer om filmens faktiska handling. I inledningen möter vi den djupt älskade, alzheimersjuke morfadern Emir Fellah, som under sitt liv lyckades hålla ihop sin dysfunktionella familj. Barnbarnet Neige, filmens huvudperson (trovärdigt spelad av Maïwenn själv), har låtit skapa en bok om hans liv, för att hjälpa honom hålla kvar hans flyktiga minnen. Familjen närvarar vid överlämnandet av den personliga gåvan, men redan där märker man hur alla stretar åt var sitt håll och inte kan låta bli att bråka om minsta detalj.

När morfadern sedan dör, bryter helvetet loss på riktigt: ingen småsak är för liten för att bli osams om. Neiges våldsamma konflikt med modern och i viss mån även systern lämnas mycket utrymme, medan hennes egna barn och relationen till dem förblir mystiskt perifer. Jag tror att denna relativt korta film (90 minuter) hade vunnit på att avslöja om hennes trasiga relation till familjen även inkluderade hennes egna barn.

Den icke-diegetiska musiken är genomgående nedtonad: den skapar en vemodig stämning som passar väl in i filmens tema, även om den inte hörs på ett medvetet plan. När man ändå lyssnar märker man att den har arabiska inslag som framhäver morfaderns algeriska härkomst.

En intressant aspekt som filmen framhäver, är hur olika en och samma person kan uppfattas av olika personer i dennes närhet. Djup kärlek och våldsamt hat kan tyckas vara varandras motsatser, och ändå ligger de nära varandra. Här möter vi passionerade känslor, balanserande på gränsen till psykisk sjukdom.

Filmen är baserad på Maïwenns egen bakgrund. Jag noterar förvånat att hon väljer att presentera sitt namn sist i eftertexterna, bland de skådespelare som har de största rollerna. Hon spelar inte bara huvudrollen, utan har även regisserat filmen, samt skrivit delar av manus.

Filmen är sevärd, men lever inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna efter Maïwenns tidigare filmer: ”Förförd” från 2015, som vann pris vid festivalen i Cannes, eller den mångfaldigt prisbelönade ”Polis” från 2011, där Maïwenn bl.a. vann juryns pris vid festivalen i Cannes.

Jag ger filmen tre svaga filmögon av fem.
2021-08-10

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.