Alltid nära dig

En känslig, fin film med lågmäld dynamik som övertygar om dramats allvar

Originaltitel: Nowhere Special

Regi och manus: Uberto Pasolini

Medverkande: James Norton, Daniel Lamont, Eileen O’Higgins, Valene Kane m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 96 min.

Ålder: från 7 år

Svensk biopremiär: 17 september 2021

Distribution: Scanbox Entertainment

John (James Norton) är ensamstående trettiofyrårig far till sin fyraårige son Michael (Daniel Lamont), vars mamma övergav dem ca sex månader efter födseln och flyttade tillbaka till Ryssland utan att lämna kontaktuppgifter. John har fått dödlig hjärncancer och har bara månader kvar att leva. Han står inför sitt livs svåraste beslut, att finna en kärleksfull adoptionsfamilj som kan ge hans älskade son en trygg uppväxt.

John träffar, med socialbyråns hjälp, en rad tänkta adoptivföräldrar som lever i olika sociala strukturer alltid ifrån alltför robust brevbärarfamilj till en okänslig borgerlig familj som vill komplettera sin familjebild med ett barn.

Under tiden försöker John ta vara på de dyrbara stunderna med Michael. Samtidigt funderar han på, hur han på ett bra sätt kan förklara för sonen vad som snart kommer att hända i deras liv. John säljer han sin firmabil och stege och gör en minneslåda för Michael, som ska påminna honom om sin far. Han skriver brev för olika åldrar i sonens liv och lägger ner några minnessaker, och bifogar även ett foto av Michaels mamma med sin lille son Michael.

”Nowhere Special” är inspirerad av sanna händelser i Nordirland. Filmen är förstås en känslomässig berättelse om dödlighet och förlust, men också om fina stunder av närhet mellan far och son. En sådan här story kunde gått snett och blivit ett snudd på outhärdlig melodram, att bli en effektiv tårdrypare med fokus på tragedi och laddade scener mellan en förtvivlad far och hans föga anande lille son. Men filmmakaren Pasolini lyckas balansera händelserna och håller stramt i regin för att inte spela på sentimentalitet utan känslighet till ett gripande, allvarligt, men också charmigt drama.

Pasolini berättar historien enkelt. Scenerna är vardagsnära, som vid frukostbordet, sagoläsandet vid sängkanten, godnatt puss, vandring i parken med var sin glass och sonen på fars axlar och ett besök på tivoli. John möter olika personer, utöver presumtiva adoptionsföräldrar, som en äldre grannfru som berättar om förlusten av sin make, men att hon pratar med honom ofta. En annan kvinna berättar också om att hon förlorat sin mor, men att modern satt på hennes sängkant och de samtalade telepatiskt med varandra.

Till sist känner John, att han måste, på något sätt, förbereda sin son inför förlusten av sin far. En död skalbagge som Michael finner i parken gör, att sonen ställer frågor. Först vill han att John ska väcka liv i insekten igen, men får förklarat för sig, att den lämnat sin kropp, men flyger runt osynlig i luften. På samma sätt försöker John säga, att en dag han är borta, så kommer John ändå att finnas nära Michael hela tiden, även om John är osynlig. Man vet inte riktigt hur sonen tar in det. Filmen håller sig nära den primära känslomässiga intimiteten mellan barn och föräldrar och skapar i den en lågmäld dynamik som övertygar om dramats kärna.

James Norton har bl.a. medverkat i TV-serierna ”Happy Valley” 2014-2016, _”The Nevers” 2021-2022, ”Krig och fred” 2016, långfilmen ”Mr Jones” 2019, ”Unga kvinnor” 2019. Han porträtterar den 34-årige fönsterputsaren trovärdigt. Han låter sitt ansikte och ögon tala mera än ord för att uttrycka vad han känner. Detsamma gör sonen Michael. Deras ordlösa möten övertygar om deras nära kontakt och den tysta dialog de kan ha med varandra.

Nykomlingen Daniel Lamont är mycket söt och charmig med uttrycksfulla ögon. Scenerna med far och son är troliga. James Norton berättade i ett TV-program, att han tillbringade mycket tid med barnstjärnan och hans familj före och under produktionen. Aktörerna med birollerna är välvalda och flyter väl in i den miljö som ska skildras och känns naturliga i sammanhanget.

Uberto Pasolini har bl.a. gjort Still Life 2013, Allt eller inget 1997 och nominerades till en Oscar 1998 till Bästa film för hans film The Full Monty.

Den nya vårdnadsgivaren, en ensamstående kvinnan, som har ett enkelt och lite rörigt hem, övertygar ändå Michael om att hon är rätt person för att ta hand om Michael. Jag är ändå förvånad över Johns val, men John kände förmodligen att kvinnan hade en rak och enkel kontakt med sonen som ingav förtroende och hon kanske för att hon var från samma sociala miljön som han själv och känner igen.

Slutscenen är inte dramatisk alls. Sonen och pappan ringer på dörren till Michaels nya hem och en leende adoptivmamma öppnar dörren. John och Michael ser ömsint på varandra.
Det blir tre filmögon av fem för Alltid nära dig.
2021-08-06

Jan-Eje FerlingFörfattare