Tove

En söt liten film om en älskad och älskvärd person

Regi: Zaida Bergroth

Manus: Eeva Putro

Medverkande: Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney m.fl.

Genre: Drama, biografi

Speltid: 103 min.

Svensk biopremiär: 28 maj 2021

Distributör: NonStop Entertainment

Tove Jansson föddes 1914 i Helsingfors. Pappan var en erkänd finländsk skulptör och mamman konstnär från Sverige. Själv gick Tove på Konstfack i Stockholm men bodde och verkade största delen av sitt liv i Finland. Mellan 1945 – 1970 skrev Tove Jansson nio romaner om Muminfamiljen som översatts till över 40 språk. Idag ses hon som en av de mest kända svenskspråkiga författarna i samma paritet med Astrid Lindgren.

I filmen Tove (Alma Pöysti) har regissören Zaida Bergroth valt att fokusera på författarinnans liv från mitten av 40-talet, då hon under efterkrigstiden kämpar med sitt konstnärskap, och betalar hyran med målningar. Hon står ständigt står i skuggan av och i konflikt med sin far (Robert Enckell), som varken tycker om hennes måleri, än mindre hennes illustrationer, vilket hämmar hennes utveckling. Under denna period inleder hon en relation med gifta Atos Wirtanen (Shanti Roney) som driver en socialdemokratisk tidning. Men när Jansson möter teaterregissören Vivica Bandler (Krista Kosonen), även hon gift, upplever hon en djupare kärlek och större passion än tidigare. Under denna period utvecklar hon det som hon tidigare kallat för ”krafs” och som stör hennes ”riktiga arbete”, till det som så småningom ska bli Mumintrollen med vänner och som blir hennes stora framgång. Många av Janssons figurer bygger på verkliga människor, exempelvis Tofslan och Vifslan, som står för Tove och Vivica.

Bergroth har hittat ett fint och adekvat uttryck i den lågmälda och delvis melankoliska skildringen, som stämmer väl överens med Janssons egna figurer och berättelser. Filmen är snygg och dekor och fotot stundtals storslagna. Pöysti gör ett bra arbete med att skildra Janssons inre konflikt att inte vilja se sin talang som illustratör och författare som något av värde eller som kan klassificeras som konst. De upprepade scenerna där Tove med vänner dricker sprit och dansar till storbandsjazz och franska chansons ska skildra huvudpersonens levnadsglada och lite galna sidor, men jag hade gärna sett fler delar av Janssons personlighet än fuldans till Benny Goodmans Sing, sing, sing.

Fokus ligger väl tungt på huvudpersonens kärleksliv och Vivicas oförmåga att våga ge sig hän relationen. Kosonen är trovärdig i sin roll som den vackra och sensuella men opålitlig Bandler. Roney gör en okej skildring av den storsinte, otroligt förälskade men ständigt bortprioriterade älskaren Wirtanen. Skådespeleriet är det inget större fel på, och jag är ingen expert på åländsk dialekt, men jag stör mig rakt igenom hela filmen på Roneys uttal som svänger fram och tillbaka.

Kanske har Alma Pöysti Tove Jansson och mumintrollen i blodet, hennes farfar Lasse Pöysti spelade redan 1959 Mumintrollet på en teaterscen och därefter i ett flertal filmer som går att hitta bland annat på SVT Play, och vilka Vivica Bandler regisserade.

Det är en söt liten film om en älskad och älskvärd människa, men jag får känslan av att Bergroth är mer sensationslysten än huvudpersonen egentligen var. I slutet av filmen möter Jansson Tuulikki Pietilä (Joanna Haartti) som hon levde med fram till sin död 2001, dvs i nästan femtio år. Åren med olycklig kärlek och flera partners är således missvisande för hur Jansson verkligen levde sitt liv. Även om homosexualitet inte var accepterat eller något enkelt under större delen av författarens liv, och uppenbart präglat både henne och hennes konst under alla år, önskar jag att denna begåvade och jorden runt uppskattade persons handlingar, livsverk och betydelse skulle ges större fokus än hennes sexualitet.
Tove får tre ögon av fem möjliga.
2021-05-28

Ulrika Köpsén