SPIRAL- From the Legacy of Saw

En spännande, hänsynslöst blodig, rå sågfilm som når sitt syfte

Regi: Darren Bousman

Manus: Josh Stolberg, Pete Goldfinger

Medverkande: Chris Rock, Samuel L. Jackson, Max Minghella m.fl.

Genre: Brott, skräck, mystik

Speltid: 93 min.

Svensk biopremiär: fredag 28 maj 2021

Distributör: Nordisk Film

En kriminell, sadistisk varelse orsakar förvridna, ondskefulla, blodiga och dödliga former som straff för poliser i Metropolisstation, New York, som av någon anledning begåttnågot tjänstefel, ljugit, skjutit ihjäl personer och kommit undan. Detta skapar oro och skräck bland kollegorna, där tonen annars är rå och tuff mot varandra. Om detta handlar det nya fasansfulla kapitlet från böckerna och filmerna om ”Saw” och som nu blivit den nionde sågfilmen SLIP.

Detektiv Ezekiel ”Zeke” Banks (Chris Rock), son till den uppskattade polisveteranen Marcus Banks (Samuel L. Jackson), får motvilligt som kollega nykomlingen detektiven William Shenk (Max Minghella). De får uppdraget att starta en smutsig utredning av morden som kusligt påminner om stadens grymma förflutna. Zeke befinner sig därmed i centrum för en seriemördares minst sagt sjukliga, makabra spel.

Regissören Darren Lynn Bousman, som iscensatte den andra, tredje och fjärde delen av The Saw-filmer, tar inte med sig några av aktörerna från tidigare sågfilmer och Spiral kan därför ses mera som en nystart av genren än en direkt uppföljare. Spiral har fokus på detektiverna som försöker spåra mördaren, men de tekniskt, monstruösa morden på korrupta poliser är kanske än mera fasansfulla än i tidigare sågfilmer.

Chris Rock är skrikig, arrogant med också karismatisk i rollen som detektiv Zeke Banks. Han skiljer ut sig bland sina kollegor bl.a. genom sin fars ande, som även efter 12 år ännu svävar över stationen, men mera för att Zeke en gång sköt ihjäl en mutbar poliskollega. Handlingen, om än berättigad, gör att hans kollegor inte ger honom sitt helhjärtade stöd.

Det sker en serie fruktansvärda tortyrmord mot poliser, där mördaren är en grismaskerad figur, som ”leker lekar” med sina offer. Offren får veta under tortyren, att dom av något skäl agerat moraliskt förkastligt och därför får genomlida en plågsam, långsam död, med falska förespeglingar om att de själva kan stoppa processen, men de går ändå under. Mördaren skickar hånfulla presenter till Zeke Banks med kroppsdelar av sina offer samt deras polisbrickor.

Metropolisen försöker genom mördarens agerande och retfulla meddelanden lista ut vem som ligger bakom dödandet, men kan bara uppleva hur en efter en faller offer för slaktaren. Zeke Banks förstår, att han är i fokus för mördaren och ger järnet för att få fast galningen, som ligger steget före.

Kapten Angie Garza (Mirisol Nichols) chefar på Metrostationen är den enda, större kvinnliga polisrollen i filmen. Handfast driver hon sitt polisgäng, men kan också låta sig övertalas av bl.a. Zeke Banks. Samuel L. Jackson, som spelar Zekes far, är ett välbekant inslag som ger en faderlig, auktoritet i sin roll till övriga aktörer och främst till sonen Zeke. Efter 12 år frånvaro dyker han upp igen för att stötta sin son.

Tidigare sågfilmer är råa så det förslår, men med mindre påkostad scenografi som ändå tillsammans blivit dess kännemärke. Nu har man lagt på budgeten, så filmupplevelsen är visuellt breddad och tekniken mera komplicerad.

Det är en skräckfilm, som närmare sig thrillerdrama, komplicerad, men inte övernaturlig. Upplösningen är jordnära, där mördaren möter hjälten och de sker en, tror vi, slutkamp med en given vinnare. Men så blir det inte riktigt, utan slutet öppnar helt klart för en fortsättning, som isf kan bli den tionde sågfilmen, när och om och hur vet väl ingen ännu. Mera blandning av skräck och humor, kanske, snyggare, men knappast mera råa? Där tror man gränsen är nådd, men det vet man inte. Sågfilmerna sätter själva sina gränser för våld. De har sin publik och resten tittar bort eller ser inte alls.

En märklig underhållningsform, som fått en egen slags genre och som man kan kalla oetisk, våldsbejakande och människofientlig, men som görs så länge det finns publik och biljettintäkterna rullar in. Svårt att sätta betyg, men kallt kliniskt sett, utan att därmed stödja våld i filmer, så blir det en svag trea. Filmen håller oss i ett järngrepp och vi väntar andlöst på vad som väntar bakom nästa hörn och hur slutet kan bli. Då har filmmakarna lyckats med sina uppsåt och det ska värderas så av oss filmkritiker.

Det blir tre svaga filmögon av fem.
2021-05-25

Jan-Eje FerlingFörfattare