Recension: Farväl till maffian

eye eye eye

farvältillmaffiean

Michelle Pfeiffer som Maggie Blake i Farväl till maffian.

Originaltitel: The Family
Regi: Luc Beeson
Manus: Luc Beeson & Michael Caleo efter en roman av Tonino Benacquista
Medverkande: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dianna Agron, John D’Leo, Tommy Lee Jones m.fl.
Genre: Komedi/thriller
Ålder: från 15 år
Speltid: 111 minuter
Land: USA/Frankrike
Sverigepremiär 22 november 2013
Distributör: Scanbox Entertainment
Länk till Imdb

Underhållande Metahumor.
Ofta spelar det roll och är en del av poängen, att Robert De Niro har huvudrollen i en film. I ”Analyser Mera” från 1999 spelade han en gangsterboss, som fick sin psykiatriker att drömma mardrömmar om att han blir skjuten som Marlon Brando i ”Gudfadern II”. Anledningen var givetvis, att Robert De Niro hade en roll i ”Gudfadern II” från 1974. Samma sak gäller här. Robert De Niro spelar en våldsam, Henry Hill-liknande mafioso, som varit informatör åt FBI (representerad av Tommy Lee Jones) och lever under vittnesskydd.

Robert De Niros rollfigur heter Fred Blake/Giovanni Manzoni. Hans fru heter Maggie Blake och spelas av Michelle Pfeiffer som också var gangsterbrud i Scarface från 1983. Deras barn spelas av Belle Blake (Dianna Agron) och Warren Blake (John D’Leo). Familjen har precis varit tvungen att flytta till en småstad i Normandie.

Familjen är komplett galen. Fred Blake har svåra aggressionsproblem och begraver i filmens bisarra början ett lik i familjens nya trädgård. Maggie Blake sätter eld på en matbutik efter att ha blivit förolämpad av kassören. Dottern misshandlar en klasskamrat efter en oförskämd invit och den 14 årige sonen startar en kvasi-maffia i sin nya skola.

Med ”Farväl till maffian” så återgår regissören Luc Beeson till att göra våldsamma thrillers, efter att ha gjort barnfilm som t.ex. Arthur och Minimojerna från 2003. ”Farväl till maffian” är en komedi med våldsamma inslag. Oftast är det menat att vara komiskt, men några scener med De Niro är lite väl råa och tar bort komiken. En sekvens, där De Niro, som låtsas vara författare, blir ombedd att leda ett samtal om ”Maffiabröder” från 1990 och där De Niro har huvudrollen, gör att filmen blir surrealistisk. Martin Scorsese, som varit med och producerat ”Farväl till maffian”, myste säkert åt hela konceptet.

Alla skådespelarna i filmen gör bra ifrån sig. Den som är bäst är Dianna Agron som dottern i familjen. Hon för tankarna till (anti-)hjältinnan i Nikita. Tyvärr utvecklas inte hennes karaktär så mycket under filmens gång. Överraskande nog är Robert De Niro den svaga länken, men samspelet mellan honom och de andra familjemedlemmarna är fint, särskilt det med Pfeiffer.

Slutet på filmen är lite för snabbt avklarat och det som leder till finalen visa sig vara en tillfällighet, som många kan få svårt att acceptera. Men trots sina brister är ”Farväl till maffian” en rätt underhållande film och jag ger den tre filmögon.
2013-11-20
Viking

Viking “Lille John” Almquist