Chloë Grace Moretz som Carrie.

Regi: Kimberly Pierce
Manus: Lawrence D. Cohen, Roberto Aguirre-Sacasa
Genre: Skräck
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde m.fl.
Längd: 99 minuter
Åldersgräns: Från 15 år
Land: USA
Svensk biopremiär: 29 november 2013
Distributör: SF Film
Länk till IMDb

Meningslös nyversion.
Den unga tjejen Carrie mobbas i skolan, och hemma fostras hon strängt av sin fanatiskt religiösa mor. Situationen börjar förändras, då hon en dag upptäcker att hon besitter övernaturliga krafter. Hon kan nämligen flytta saker med tanken, s.k. telekinesi.

Filmen bygger från början på en bok av Stephen King, men känns mycket mer som en remake av versionen från 1976. Detta behöver i sig inte vara något negativt. Men man känner allt som oftast, att filmskaparna har försökt följa den förra filmversionen till punkt och pricka, istället för att komma med en ny tolkning av den litterära förlagan.

Chloë Grace Moretz är en mycket bra skådespelerska, men hon blir inte riktigt trovärdig i rollen som Carrie. Hon har visat flera gånger tidigare att hon kan spela självsäker och stark, men hennes insats som en blyg high school-tjej framstår ofta som tillgjord. Hon är mycket stel och överdrivet emotionell, inte lika osäker och försiktig som Sissy Spacek var i sin tolkning.

Det enda som skiljer avsevärt i nytappningen är ett överdrivet fokus på Carries telekinesi. I flera scener grimaserar Moretz fånigt, med utsträckta armar, medan hon får mängder av föremål att sväva. Då börjar man sakta lämna skräckgenren och filmen liknar snarare något ur en av alla Marvels superhjältefilmer.

Överlag är Carrie starkt influerad av nutida skräckfilmsestetik, på bekostnad av kvalitén. All form av suggestion eller minimalism är som bortflugen. Istället är allt överdrivet. Bombastiskt, ljudeffekter och närbilder skriver åskådaren på näsan. Allt detta underminerar effekten av slutscenen. Den framstår som mindre imponerande, då man blivit avtrubbad av Carries alla tidigare övernaturliga utfall. Man når aldrig samma nivå som 1976 års version, utan filmen landar på två filmögon.
2013-11-21