Polaroid

Ordinär skräckis om besatt kamera

Regi: Lars Klevberg

Manus: Blair Butler

I rollerna: Kathryn Prescott, Tyler Young, Samantha Logan m.fl.

Genre: drama, skräck, thriller

Speltid: 88 min.

Svensk biopremiär: 19 juli 2019

Distributör: SF Studios

I filmens prolog finner två flickor en polaroidkamera i ett arkiv och börjar ta kort. På fotot syns en mörk skugga och efter ett tag börjar en ond ande förfölja den ena flickan och dödar henne på ett vidrigt sätt. Men filmen huvudhandling är om högskoletjejen Bird Fitcher (Kathryn Prescott), som är fotointresserad och jobbar extra i en antikvitetsaffär. En ung kille Tyler (Davi Santos) är bekant med Bird och kommer med en present, en Polaroidkamera SX-70 med väska till, som han hittat på en loppmarknad. Bird blir fascinerad av kameran, tar ett foto av Tyler, men måste sedan rusa iväg.

Det är början på serie dödsfall av ungdomar, som Polaroidkameran är orsak till. Alla som fotos med den dör inom kort eller blir dödshotade av kameragasten. Kameran har en bakgrundshistoria och Bird och hennes kompisar söker upp kamerans ursprungliga ägare och får höra olika traumatiska historier. De unga försöker skydda sig och tillsammans med Bird söka lösa mysteriet med den hemsökta polaroidkameran.

Vi har sett det så många gånger förut. En ung, oskyldig flicka i ett mörkt hus som anar oråd och snart offer för en ond varelse. Det är ett återkommande tema i filmen liksom i många tidigare produktioner i filmgenren. Filmens skräcktaktik är standard. Musiken av Pål Ulvik Rokseth bygger upp otäcka stämningar med dovt muller och som briserar i en jätteskräll, när själva våldsakten sker. Gamla grepp, men vi hoppar ändå till i biofåtöljen, trots att vi lärt oss hur spänningen skapas i liknande filmer. Filmfotot är också standard, med låg ljussättning för att öka hotbilden Externa bilder tas oftast under mörker eller i uselt väder.

Det finns egentligen ingen karaktärsutveckling mera än att kaxiga ungdomar blir rädda och sårbara. Bird har tvingats blir självständig för att klara av förlusten av sin far och kunna stödja sin ensamma mor och det gör henne till en fighter som kommer till användning i kampen mot kameraspöket.

Men själva intrigen rör sig om den besatta kameran, som måhända är en innovativ filmidé, men ändå väldigt långsökt, för att inte säga fånig. Snart kommer vi att få se filmer om besatta stolar, väskor, kläder eller hårstrån i nya skräckisar, som läggs upp med samma metoder för att skrämma oss. Skräckfilmer kan bli ett beroende, som mycket annat, och som behöver alltmer starkare effekter för att uppnå samma ”njutning”.

Du som gillar skräckfilmer vet säkert vad du får av film som Polaroid, men ser den ändå för att uppleva ilningarna och hoppa-högt-effekterna en stund. Filmen inbjuder inte till någon eftertanke och ger inga nya perspektiv på vår tillvaro eller på oss själva. Det är heller inte syftet. Filmen lever i stunden och rör om våra känslor, utan att vi egentligen berörs alls.

Ungdomarna tycks spela sig själva och gör vad som förväntas av dem. Rollkaraktärerna är mestadels klichéer och behöver inte vara annat i filmer som Polaroid. Manus av Blair Butler är också utan finess, men fungerar ändå i filmens sort.

Det blir två filmögon av fem.
2019-07-12

Jan-Eje FerlingFörfattare