Annabelle Comes Home

Dockan Annabelle skräms hyfsat med traditionella skräckeffekter

Regi: Gary Dauberman

Manus: James Wan, Gary Dauberman

I rollerna: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace m.fl.

Genre: skräck, mystik, thriller

Speltid: 106 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 26 juni 2019

Distributör: Twentieth Century Fox

Skrämmande dockor har spelat huvudroller i serier av skräckfilmer. Nyligen hade Child´s Play premiär som är den sjunde filmen med den demoniske dockan Chucky. Skräckfilmerna Toy Story med Tom Hanks blir fyra produktioner med Toy Story 4 som har svensk biopremiär 30 augusti 2019.

Nu har alltså Annabelle Comes Home biopremiär och är den tredje filmen om den kusliga dockan Annabelle, som tar åt sig onda andar som ställer till elände för folk. Det finns kopplingar mellan Annabellefilmerna och Conjuringfilmerna och som bygger på filmskaparen, producenten och manusförfattaren James Wans skräckfilmer, bl.a. The Nun från 2018 (The Nun 2 är under planering) och Saw-filmerna, Annabelle från 2014, Insidious; Chapter 3 från 2015 och Insidious: The Last Key från 2018.

I Annabelle Comes Home spelar Vera Farmiga (min favorit sedan den urbra Tv-serien Bates Motel 2013–2017) rollen som demonologen Lorraine Warren tillsammans med sin partner Ed Warren (Patrick Wilson). Vera Farmiga medverkar också i The Conjuringfilmerna från 2013, 2016 och i The Conjuring 3 som har biopremiär 2020.

Demonologerna Warren är specialiserade på övernaturliga spökfenomen. De hämtar Annabelle som terroriserat ett hem och sätter dockan i baksätet i bilen på väg hem. Det stoppas av en polis, som ber dem vända och åka en annan väg pga av en bilolycka. De får motorkrångel på vägen och bilen stoppar precis utanför grinden till Maryvilles kyrkogård. Gengångare visar sig bakom staketet och en röst från baksätet talar till Lorraine Warren.

Hemma låser de in dockan i ett glasskåp i källaren med skyltar som ”Varning, öppna inte!”. Skåpet välsignas av en katolsk präst med stänk av vigvatten och böner. I källaren förvaras också olika föremål som paret Warren samlat på och som bär på förbannelser och demoner.

När paret Warren åker på affärsuppdrag lämnas deras 10-åriga dotter Judy Warren (Grace Mckenna), som fyller år, i händerna på blonda barnvakten Mary Ellen (Madison Iseman). Hennes mörkhåriga kompis Daniela (Katie Sarife) kommer på besök och det bakas tårta för Judy. När Mary Ellen och Judy går ut och åker rullskridskor går Daniella ensam husesyn i villan och tar sig in i källaren och öppnar skåpet med Annabelle.

Judy Warren är mobbad i skolan för att hennes föräldrar jobbar med spökerier. Själv är hon synsk och se och hör andar. Hon vet, att man inte ska röra de hemsökta föremålen i källaren. Men Daniella trotsar varningsskylten och tar fram dockan med avsikt att framkalla anden efter sin kära avlidne pappa. Därmed släpps onda andar loss som ska plåga och skrämma flickorna rejält när helvetet brakar loss.

Konstnärligt är filmen ”standard”, för att uttrycka sig så, när det gäller rytmen av skräckeffekter som läggs fram i en serie hoppahögt inslag. Musiken av Joseph Bishara är anpassad till filmtemat på ett traditionellt sätt och förstärker och varnar med hotfulla muller innan storskrällarna slår till. Mycket till musik är det alltså inte, mera ljudeffekter. Alla ljud- och bildeffekter syftar till att vi ska bli skrämda. Filmfotot av Michael Burgess vet också hur våra blickar ska följa hotande föremål och snabbt göra closeups till hemskheter ska överraska oss. Ljussättningen är nedtonad och lägger villan i dimmigt mörker som flickorna trevar sig fram i, med onda andar i hälarna. Filmen är väl en hyfsad skräckis, men inget nyskapande. Vi känner igen greppen, men hoppar ändå till i biofåtöljen emellanåt.

Filmen håller sig till det kända Annabellekoncepter och för skräckfans innehåller den de mått av skräck och fasa som de förmodligen förväntar sig. Visst reagerar man flera gånger och undrar hur slutet blir. Men inget förvånar och imponerar riktigt. Går det att förnya skräckfilmer utan att falla in i redan välkända grepp?

En skräckfilm som gjorde intryck på mig då 1982 var filmen The Thing, som sedan har gjorts remakes på i olika versioner. Den var obehaglig eftersom monstret besatte människor som verkade bete sig som vanligt, men plötsligt tog monstret i dem över. Slutet var genialt, med två forskare som överlevt och ingen av dem visste om den andre bar på monstret. Detta apropå bra skräckfilmer, subjektivt, men ändå värt att nämna.

Filmen är tillägnad den verkliga Lorraine Warren 1927-2019, får vi veta på slutet, och som också var förebilden för huvudrollen i Conjuringfilmerna som spelas av Vera Farmiga.

Det blir två filmögon av fem för Annabelle Comes Home.
2019-06-25

Jan-Eje FerlingFörfattare