Det finns egentligen inget skriande behov av ännu en film om hjälten i trikåer. Vi har tidigare följt Errol Flynn (1938), Kevin Costner (1991) och den råbarkade Russell Crowe (2010) djupt in i Sherwoodskogarna, bärande på byten som de stulit från den elaka sheriffen av Nottingham. Vi vet vad som skall hända, vem som blir kär i vem, vilka pilar som skjuts och vilka som vinner i slutändan
Grundstoryn finns även i Otto Bathurst (mest känd för TV produktionen Peaky Blinders) Robin Hood. Men den nya filmen (producerad av Leonardo DiCaprio) berättar bara en bråkdel av hela berättelsen. Robin of Loxley (Taron Egerton) blir inkallad att som korsfarare kriga i Mellanöstern. När han efter fyra år kommer tillbaka till England tror alla att han sedan länge stupat. Hans egendom har blivit beslagtagen, hans kärlek Marian (Eve Hewson) är tillsammans med Will Scarlet (Jamie Dornan) och sheriffen i Nottingham (Ben Mendelsohn) regerar med tyranni i landet. Robin startar tillsammans med sin vän John (Jamie Foxx) och broder Tuck (Tim Minchin) en stöldvåg vilken utmynnar i revolutionen som hela folket så länge eftersökt.
Taron Egerton spelar, till skillnad från tidigare filmer, en ung Robin of Loxley. En man, som trots att han kommer hem från ett råbarkat krig och har förlorat allt, verkar se livet från den ljusa sidan. Bathursts Robin Hood har inga trikåer och han bor inte ens i Sherwoodskogen. Vi får istället träffa en maxad superhjälte i en tidvis förvirrande mix av en framtida Keanu Reeves i Matrix och en medeltida version av Daniel Craig som James Bond. Dåtid möter nutid, eller är det bara en dimridå? Fascinationen i filmen ligger mycket i att man inte riktigt vet om det är menat att förvirra och överraska, eller om det bara är ett desperat försök att göra en redan inkörd historia mer intressant. Mitt i den medeltida festen spelas det exempelvis roulett och skinnkavajerna som bärs av männen känns som ett inslag ur en nutida dokumentär, men ändå inte. Vare sig det är misstag eller strategi så kittlar det fantasin på ett överraskande sätt.
De långsamma Matrix effekterna med sina explosiva avslut fungerar även om actionscenerna ofta är förutsägbara och ibland alltför overkliga. Fotot är smart, snyggt och ger bitvis en känsla av att befinna sig inne i linsen. Kemin mellan kärleksparet Robin och Marian uteblir dock helt och man känner ingen större sorg över att hon har funnit sig en ny man redan två år efter att hon tror att hennes livs kärlek har stupat. Storyn känns inte helt genomarbetad men trots det lever, underligt nog, tempot sitt eget liv. Det är en annorlunda men ändå välkänd action med många motsägelser. Man hittar omedvetet deja vu från tidigare nämnda Matrix och James Bond men också från Batman Begins, Zorry, Ben Hur och … jo även lite grand från Robin Hood.
Normalt når en film utan djup eller mening och inte mer än hyfsade skådespelarinsatser inga större höjder i recensions-himlen. Men när man, trots detta, går ifrån biografen med en känsla av att ha blivit både underhållen och förbryllad – då får man tänka om. Det som kunde blivit både en etta och en tvåa får helt enkelt bli en trea. Med lite vardags-guldkant för att det aldrig blev tråkigt.
Tre filmögon av fem
2018-11-28
