Love Me Not

Svårbedömd allegori om våld, kvinnoförnedring och patriarkal makt i Grekland

Regi: Alexander Avranas

Manus: Alexander Avranas, Kostas Perouolis

Medverkande: Eleni Roussinou, Christos Louilis

Filmfoto: David Pimm

Klippning: Christos Giannakopoulos

Genre: Thriller, Drama

Längd: 99 min.

Land och år: Grekland, Frankrike 2017

Distribution: Njutafilms

Svensk premiär: 28 september 2018

Till toner av en Puccini-aria visas den unga surrogatmamman runt i det välbärgade parets avskilt belägna hus med swimmingpool. Det sker i inledningen till den grekiska noir-filmen ”Love Me Not”. Här är det meningen att surrogatmamman under nio månader ska leva ett komfortabelt liv under graviditeten. Tyvärr blir den välbetalda uppgiften inte vad som förespeglats henne. En betydligt mörkare plan för vistelsen ska snart sättas i verket.

Regissören Alexander Avranas avsikt med sitt nya grekiska drama ”Love Me Not” är troligen att fullfölja den förtäckta samhällskritik han påbörjade med sin hyllade film ”Miss Violence” (2013). Där målas bilden upp av ett sargat Grekland, skildrat som ett barns lidande under patriarkalt maktmissbruk bakom stängda dörrar.

Möjligen är symboliken brutalare, mer påträngande och för de flesta också svårare att ta till sig i efterföljaren ”Love Me Not”. Där bestraffas, förnedras och våldförs en skrupelfri kvinna (Grekland) å det grövsta av en brutal patriark, nära lierad med den ekonomiska makten i form av ett försäkringsbolag.

Alexander Avranas tar lång tid på sig innan hans strama, elegant berättade Hitchcock-inspirerade thriller övergår till något som i slutskedet måste liknas vid ett grekiskt inferno. Dessförinnan har sakta den ena polerade pusselbiten fogats till den andra och fört handlingen framåt mot filmens våldsamma upplösning.

Upplösningen är allt annat än förutsägbar. Den måste tolkas allegoriskt för att inte enbart framstå som en grov, långdragen och kvinnoföraktande våldsspekulation. Även om tolkningen blir allegorisk kvarstår tyvärr frågor om våldet i filmen. Om den värnlösa kvinnans situation symboliserar den grekiska nationens förnedring under pågående ekonomisk kris berättigar detta till högre acceptans för vad som kan/bör visas på film? Är en vidrig våldsskildring av detta slag mer berättigad som allegori än underhållning?

Återstår att betygsätta ”Love Me Not”, filmen med det grövsta och mest kvinnoförnedrande våld jag någonsin har sett, Paul Verhoevens film ”Elle” (2016) inbegripen. Jag tar medelvägen ut ur detta dilemma och ger tre tveksamma filmögon av fem till ”Love Me Not”.
2018-09-24

Eva Sarman