Ingen film är immun mot att få en glassig Hollywood-remake, inte ens en gammal favorit som sjuttiotalets fängelseklassiker “Papillon”.
Många filmer, ännu mer älskade än “Papillon”, har återskapats med framgång. De allra bästa regissörerna hittar smarta sätt att uppdatera, och till och med förbättra, historier som var bra redan från början. Men kanske är det just detta som ger nya “Papillon” en omedelbar nackdel. Orden “baserad på en sann historia” kan ofta skapa djup och drama, men de kan också tränga in filmskapare i ett hörn. Hur injicerar man nytt liv i en historia baserad på en biografi? Som redan är filmad och uppskattad en gång. Det som har hänt har hänt. Det är trots allt en historia som redan är cementerad i alla dess delar.
Steve McQueen och Dustin Hoffman gjorde Papillon från 1973 till en av de filmer som har levt kvar i min tio i topplista genom årtionden. Nu har filmen alltså återuppstått med Charlie Hunnam (Sons of Anarchy) och Rami Malek (Mr. Robot) i rollerna.
I filmens början möter vi Henri “Papillon” Charrière i början av 1930-talets Paris, med en vacker kvinna (Eve Hewson) vid armen och fickorna fulla av stulna diamanter. Hunnam spelar den tatuerade kassaskåpstjuven med ett överflöd av karisma som fortsätter även när han landar på en envägs biljett till en fransk straffkoloni. Vår tid med Papillon i Paris är tyvärr kort, vi får bara en kort glimt av honom som en fri man. Men överlevaren Papillon hittar snabbt sin mission bakom gallret i Louis Dega (Rami Malek), en förfalskare vars rikedom och personlighet gör honom till ett lätt byte för de råbarkade männen. Papillon erbjuder Dega sitt skydd i utbyte mot finansiering av hans eventuella flykt. Efter en våldsam händelse har Dega inget annat val än att acceptera.
Charlie Hunnam gör en bra prestation som den okuvade Papillon men trovärdigheten får sig en rejäl törn då han efter fem år i en isoleringscell kliver ut och fortfarande platsar som fotomodell för Dressman. Den danska regissören Michael Noer, som arbetar från ett skript av Aaron Guzikowski, ger oss dessutom föga inblick i vad som driver Papillon att så idogt hålla fast vid hoppet att överleva och ett liv i frihet, trots all brutalitet och alla år ensam i en mörk cell. Det är endast under de första minuterna i filmen som vi får snudda på vem Papillon egentligen är som person, innan han blev fängslad. Maleks rolltolkning som Dega känns i början av filmen trovärdig men någonstans på vägen tappar regissören bort allvarligheten i hans personlighet. Den blir i vissa delar nästan dråplig, vilket inte riktigt passar i den här typen av film.
Denna sanna historia är, trots vissa delar av våld, filmad med ett slags angenämt lugn av den tyska filmaren Hagen Bogdanski (“The Lives of Others” 2006). Dock får den stereotypa brutaliteten hos vakterna och fängelsedirektören, som nästan enbart talar i klichéer och är maniskt inriktade på att bryta ner fångarna, en och annan gäspning att tränga igenom.
Summa summarum är detta en långsam film som saknar ursprungsfilmens djup. Jag tror dock att de som inte sett den första uppsättningen har mer behållning än de som såg och uppskattade Papillon på bioduken 1973.
Två filmögon av fem.
2018-09-21
