Happy End

Ett mångbottnat ”Happy End” på ett patriarkalt styre

Originaltitel: Happy End

Regi: Michael Haneke

Genre: Drama

Manus: Michael Haneke

Klippning: Monika Willi

Foto: Christian Berger

Medverkande: Fantine Harduin, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz m fl

Land och år: Frankrike, Österrike, Tyskland, 2017

Längd 107 minuter

Svensk biopremiär: 9 febriaro 2018

Distributör: Folkets Bio

Ordet familj kommer från latinets familia och innefattade i antikens Rom förutom husbonden själv, hans fru och barn också familjens tjänare och slavar. Det vill säga alla under husbonden stående personer liksom all egendom. Denna mångtusenåriga familjestruktur har visat sig så stryktålig att den överlevt ända in i våra dagar.

Många är filmerna som skildrar hur familjepatriarkerna missbrukat sin makt. Jag tänker till exempel på Ingemar Bergmans sadistiska biskop Vergérus i ”Fanny och Alexander” (1982). I senare filmer har de grekiska patriarkerna i ”Dogtoth” (2012) och ”Miss Violence” (2013) visat hur de bakom vackra fasader håller kvinnor och barn i schack med våld, hot och känslomässig utpressning.

Även den österrikiske regissören Michael Haneke dissekerar den borgerliga familjen i sin nya film ”Happy End”. Det är inte första gången. Han har tidigare i filmer som ”Det vita bandet” (2009) och ”Amour” (2012) med kritisk blick granskat familjen utifrån barns och åldringars utsatthet.

Även i ”Happy End” står ett barn och en åldring i centrum, omgiven av familjemedlemmar som varken ser eller hör dem. Det är ingen vacker bild av den självupptagna familjen Laurent i Calais som Michael Haneke tecknar. Här råder vett och etikett runt middagsbordet medan liken göms undan i garderoberna. Banden är svaga mellan föräldrar, barn och syskon. Familjen lever helt opåverkad av den flyktingkatastrof som utspelar sig i staden.

Som alltid omger sig Michael Haneke med bra skådespelare. Vissa känns igen från tidigare filmer. Fransk films nestor Jean-Louis Trintignant, nu 87 år, som tidigare medverkat i ”Amour”, var troligen ett självklart val i rollen som den åldrande, rullstolsbundne familjepatriarken Georges. Omgiven av barn, barnbarn och tjänare kämpar George i filmen mot begynnande demens. George vill ta sitt liv men kan inte göra det själv. Han inser att barnbarnet Eve kan vara honom behjälplig.

Rollen som Eve, den ensamma 13-åringen som ofta verkar befinna sig i gränslandet mellan datorns fiktiva värld och den egna komplicerade verkligheten, gestaltas fint av Fantine Harduin. Värt att uppmärksammas är också Isabelle Huppert, fransk films regerande drottning. Hon har tidigare medverkat i flera av Hanekes filmer och gör nu rollen som Georges dotter Anne. Anne styr framgångsrikt det stora familjeföretaget medan hennes bror Thomas (Mathieu Kassovitz) gör karriär som läkare, har en ny familj och en älskarinna vid sidan om.

Michael Hanekes filmer är ofta mångbottnade. ”Happy End” är dessutom en i mitt tycke tämligen spretig historia om den patriarkala familjen och dess anpassning till nya förhållanden med en kompetent och sval kvinna vid rodret för familjens väl och ve.

Ett exempel som illustrerar filmens svårfångade verklighet är filmtiteln. Syftar ”Happy End” på det lyckliga slutet av ett patriarkalt styre eller är den en ironisk kommentar till att familjestrukturen består trots att patriarken är kvinna? Filmtiteln kan förstås också vara ett enkelt konstaterande. Filmen slutar lyckligt. Patriarken överlevde.

”Happy End” tävlade om Guldpalmen i Cannes 2017.

Jag ger tre filmögon av fem till ”Happy End”
2018-02-05

Eva Sarman