Devil´s Bride

Viktigt historiskt tema om de grundlösa häxprocesserna, men som film blir mera dokument än ett engagerande drama

Originaltitel: Tulen morsian (Jag kommer att vara bruden), Devil´s Bride (Djävulens jungfru)

Regi: Saara Cantell

Manus: Saara Cantell, Leena Virtanen

I rollerna: Tuulia Eloranta, Lauri Tanskanen, Claes Malmberg, Magnus Krepper, Kaija Pakarinen, Elin Pettersdottir, Johanna Af Schulten, Maria Sid, Pirkko Hämäläinen, Antti Reini m. fl.

Genre: Drama, historia

Land: Finland

Inspelningsår: 2016

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 12 maj 2017

Distributör: Njutafilms

Filmen är baserad på verkliga berättelser om häxprocesserna på Åland 1666. Sextonåriga Anna Eriksdotter (Tuulia Eloranta) är en levnadsglad flicka med vackert leende som vuxit upp tillsammans med byns ”kloka gumma” Valpuri eller Valborg Magnusdotter (Kaija Pakarinen) som är hennes fostermor och som lärde henne det mesta om läkande örter och skriven text. När Anna tycker sig se sina drömmars man i ett stelnat stearinmönster bestämmer hon sig för att få honom, trots att den tilltänkte mannen Elias Olsson (Lauri Tanskanen) redan är gift. Anna smider planer för att snärja Elias hustru Rakel (Elin Petersdottir)

Så anländer en ny häradshövding Nils Psilander (Magnus Krepper) som har all tänkbar kunskap om häxor och häxeri med sig i bagaget. Psilander börjar tala om Guds vrede och om fruktan för Gud till bygdens folk. Snart sjuder det av skvaller och angiveri och det dröjer inte länge, innan han vänder sig mot en hop av bygdens kvinnor som anklagas för svart magi, Blåkulleresor och intimt umgänge med Djävulens, där ibland Annas adoptivmor Valpuri eller Valborg.

Det är ett viktigt historiskt tema att ta upp. Regissören Saara Cantell, som också skrivit manus till filmen, skildrar verkliga häxprocesser, som ägde rum på Åland under slutet av 1600-talet. Men trots ett angeläget ämne, så lyfter aldrig filmen riktigt från historieböckerna. Man blandar språken finska och svenska och i det förlorar filmen något av sin övertygelse i språkförbistringen. Replikerna blir lite osmidiga och ibland känns det som man ser en skolfilm i ett dramatiserat ämne.

Bland aktörerna finns Claes Malmberg som prästen Bryniel Kjellinus. Han jobbar på men får inte riktigt till det auktoritära med rollen. Svenske Magnus Krepper däremot som häradshövdingen Nils Psilander är myndig så det förslår. Han var med och delade på Silverbjörnen 2004 för filmen Om jag vänder mig om. (2003). Krepper är kanske den aktör som övertygar mest i sin roll. Tuulia Eloranta gör sin tonåriga Anna äppelkindad, till synes oskuldsfull men kaxig när det gäller. Bland kvinnorna som föll offer för bödeln för sina påstådda häxerier står Cris af Enehielm som Karin Persdotter och Gertrud som Julia Korander i sina välspelade roller. Det är smärtsamt att se dessa kvinnors maktlöshet och förtvivlan när de oförskyllt går under.

Filmfotot av Konsta Sohlberg har närbilder ibland, så man förlorar helheten. En halv kind, några fingrar eller delar av ett ansikte blir inte alltid det konstnärliga, dramatiska uttryck som jag tror han avser. I folkscenerna sveper kameran över personerna och man tappar fokus igen. Bäst är rättegångsscenerna som har den täta, dramatiska stämningen med ljus och bild.

Som filmverk har Djävulens jungfru sina svagheter, men ämnet gör den relevant som tidsdokument. Ändå måste man som recensent bedöma en film utifrån sin genre och som en filmdrama. Filmen är spännande och gripande med de pompösa gubbarna som gör värnlösa kvinnor chanslösa för deras maktutövning. Det är verkligen upprörande. Ändå får filmen aldrig riktigt liv som helhet, trots sina många förtjänster.

Det blir tre filmögon av fem.
2017-05-03

Jan-Eje FerlingFörfattare