Their Finest Hour

En charmig, snygg, men banal story om en filminspelning av ett banalt filmmanus

Originaltitel: Their Finest

Regi: Lone Scherfig

Manus: Gaby Chiappe efter roman av Lissa Evans

I rollerna: Gemma Arterton, Sam Claflin, Bill Nighy, Jack Huston, Pau Ritter m. fl.

Genre: komedi, drama, romantik

Speltid: 117 min.

Land: Storbritannien

Språk: engelska

Svensk biopremiär: 14 april 2017

Distributör: SF Studios

Filmen utspelar sig i London år 1940. Nationen är hårt drabbad av andra världskriget och för att stärka moralen i hemmen sätter man sin tillit till propagandafilmer. Propagandaministeriet inser att filmerna behöver en kvinnlig touch och anställer Catrin Cole (Gemma Arterton) som ansvarig för den kvinnliga dialogen. Hon får 2 pund i veckan, som kvinna, medan hennes manliga kollegor har 3,5 pund. Idag upprörande, men för Catrin verkade det självklart, i varje fall hade hon inga invändningar.

Hennes konstnärlige man Ellis Cole (Jack Huston) ser ner på hennes jobb, men Catrins fallenhet för arbetet uppmärksammas genast av den cyniske och stilige manusförfattaren Tom Buckley (Sam Claflin). Catrin och Buckley får uppdraget att spela in en film baserad på räddningsaktionen vid Dunkerque med den fåfänge forne matinéhjälten Ambrose Hilliard/Uncle Frank (Bill Nighy) Samtidigt som bomber faller omkring dem, arbetar Catrin, Buckley och det färgstarka filmteamet frenetiskt med en film som ska värma en hel nations hjärtan.

Flerfaldigt prisbelönta danskan Lone Scherfig slog igenom med dogmafilmen ”Italienska för nybörjare” (2000), som vann Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2001. På senare år har hon framför allt varit verksam internationellt, och har bland annat regisserat den trefaldigt Oscarsnominerade ”An Education” (2009) och publik- och kritikerframgången ”En dag” (2011) samt den omtalade ”The Riot Club” (2014). Hon har även varit verksam som manusförfattare, bland annat till Andrea Arnolds ”Red Road” (2006) och Pernilla Augusts ”Den allvarsamma leken” (2016).

Vid årets Göteborg Film Festival tilldelas Lone Scherfig 2017 års Nordic Honorary Dragon Award. Festivalens hederspris delas ut till en inspirerande nordisk filmskapare vars verk förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Their Finest Hour” tilldelades även Publikens pris för Bästa långfilm vid festivalen.

”The Finest Hour” är en välgjord brittisk Pinewood-produkt. Scenografi, rekvisita och kostymer är välvalda och tidskorrekta. Jag har inte läst Lissa Evens bok, som filmen bygger på, men förhoppningsvis är den inte lika banal som filmen. Även filmen i filmen, som spelas in, känns lika banal och pinsamt dålig. Men den typen av propagandafilmer stärkte kanske motståndsviljan hos engelsmännen under kriget och då var den relevant och förhoppningsvis nådde sitt syfte.

Castingen är bra, men gjord utifrån stereotyper. Huvudaktörer Catrin Cole är slank, vacker, enkelt välklädd och med frisyren ordnad filmen igenom. Hennes fästman, målaren Ellis, ser ut som en vacker Hollywood-charmör från 40-talet. Catrins medförfattare till filmmanuset är lika stilig, men med glasögon, för att accentuera ett intellektuellt skrivbordsjobb. Den komiske och färgstarke äldre filmaktören Ambrose Hilliard/Uncle Frank är en gentleman och diva, självupptagen, men med gott hjärta och ger filmen lite puls. Damerna är för vackra och slanka, männen stereotypt snygga och bara filmpubliken som ser propagandafilmen är ”vanligt” folk, tack och lov.

Skådespelarna gör vad det ska, men dialogerna känns ofta som lästa direkt ur manus. Några kvickheter och lite tänkvärda fraser får aldrig liv. Det känns som en hygglig engelsk tv-såpa som man fyllt med gemytliga, snygga eller burleska figurer i en välanpassad blandning med ett nöjsamt manus, som rullar på.

Det är ett triangeldrama, som inte berör. Även om en av charmörerna dör, så blir det ändå inte tragiskt. Arga filmproducenter blir platta och aldrig farliga. Filmens inlägg om kvinnors värde på arbetsplatsen blir aldrig riktigt på allvar. Kvinnor sköter vapenfabrikernas leveranser, sköter hem och barn och sjuka och gamla, när männen ligger vid fronten. Det är kanske ojämställt, men man ansåg på den tiden att det inte fanns alternativa lösningar.

För engelsmännen är filmen säkerligen nostalgisk och den äldre generationen känner igen stämningar och krigstidens bekymmer. Läget var detsamma i hela Europa, men engelsmännen har kvar en kultur om krigstiden, som omistligt går att känna igen. Den har sina sånger, sina hjältar och sina duktiga kvinnor, sina fasor av död och ruiner, men också när landet stod enat.

Filmen är en romantisk komedi, men skrattet fastnar i halsen, när liken staplas på gatorna från bombraiderna och identifiering av trasiga krigsoffer blir svår eller omöjlig. Det finns komiska repliker, men den engelska trivseljargongen a la teparty smakar inte, med tanke på alla oskyldiga offer.

Snyggt visuellt jobbat, men tunt och ytligt. Inget att vare sig oroas eller roas av. Filmmakarna har inte tagit något på riktigt allvar. Då blir det platt och småtrevligt och sentimentalt, men aldrig angeläget eller ens farligt.

Det blir två filmögon av fem.
2017-04-03

Jan-Eje FerlingFörfattare