Filmen ”Lejonkvinnan” utspelar sig vid förra sekelskiftet när ett ovanligt eller frånstötande yttre ännu förevisades på varieté och i så kallade ”freak shows” i Europa och USA. Långt in på 1900-talet tjänades stora pengar på att visa avvikelser från vad som ansågs vara den människa Gud skapat. Attraktioner som ”skäggiga damer”, siamesiska tvillingar, dvärgar, svarta vildar och ”världens längsta män” tillmättes få mänskliga egenskaper. De kunde i vissa länder inte ens begravas i vigd jord.
Med vetenskapliga förtecken förevisades också gravt handikappade och sjuka människor som medicinska mysterier under förödmjukande former. Självaste Gary Grant ska, innan filmkarriären tog fart, ha fungerat som inkastare för en kringresande amerikansk show där för tidigt födda barn presenterades som kycklingar i kuvöser.
Diagnosen ”Hypertrichosis lanuginosa congenita”, mer folkligt ”Varulvs-syndrom”, var en aldrig skådad sjukdom bland människorna i det nord-norska samhälle, där filmens huvudperson Eva föds med abnorm kroppsbehåring. Det är föga troligt att det lilla samhällets lärda män, prästen eller doktorn, då hade sett Lavinia Fontanas berömda 1500-tals-porträtt av Antonietta Gonzalez, en starkt behårad kvinna som på sin tid visades upp vid europeiska hov för denna genetiska åkomma.
Filmens norske regissör och manusförfattare Vibeke Idsøe berättar en fantastisk saga om Eva som mot alla odds överlever en utsatt barn- och ungdom, arbetar som välbetald ”freakshow-artist” och slutar som beundrad europeisk matematiker. Historien, som saknar verklighetsbakgrund, bygger på författaren Erik Fosnes Hansens internationella bestseller ”Løvekvinnen”.
Evas mor dör i barnsäng. Fadern, stationsmästaren, tar från början avstånd från sin dotter. ”Det där är inget barn”, men mjuknar något efter hand. En amma och barnflicka anställs. Hon ska på stationsmästarens order se till att isolera flickan bakom stationshusets gardiner. Förunderligt nog lyckas Eva kompensera för sin isolering, samhällets inskränkthet och den medicinska världens övergrepp genom att utveckla en matematisk begåvning. I kampen för sitt liv och människovärde får hon hjälp av den starka amman Hannah och den godhjärtade telegrafisten Gnistan.
Lejonkvinnan är en välgjord episk film. Den norska sekelskiftesmiljön är skickligt fångad. Skådespelarna gör över lag fina insatser, inte minst Rolf Lassgård i rollen som den förstelnade stationsmästare Arctander, inte olik Ove i filmen ”En man som heter Ove”. Även Kjersti Tveterås utmärker sig som filmens rakryggade amma Hannah. På minussidan i vågskålen finns filmens förutsägbarhet, avsaknad av problematisering och psykologisk trovärdighet. Evas fantastiska öde blir enbart en skickligt berättad saga med lyckligt slut, svår att tro på. Möjligen lättare att knyta an till i bokform än som film.
Som utgångspunkt för diskussioner bland skolungdomar om utsatthet, mobbing, vår syn på människovärde och skönhet borde ”Lejonkvinnan” trots dessa invändningar, fungera bra.
Det blir tre filmögon av fem för ”Lejonkvinnan”
2017-04-02
