En bläckfiskliknande varelse dimper ned från rymden och bildar en stor krater, där olika slags djur samlas och börjar kopulera. Varelsen har stark, erotisk dragningskraft, som eggar både djur, kvinnor och män. Ettäldre forskarpar huserar varelsen i sin ensligt belägna stuga. Varelsen skickar ut signaler till människor, som lockas dit för att låta sig förföras. Deras möte med varelsen gör dem besatta av både sin egen sexualitet och den erotiska upplevelse varelsen ger dem. Men väsendet är också farligt och skadar människor, ibland dödligt, om det möter på motstånd.
Historien utspelar sig i den mexikanska staden Tijuana. Vi följer några personer och deras medelklassfamiljer, som direkt eller indirekt drabbats av varelsens inflytande och skapar konflikter och splittrar relationer. Verónica (Simone Bucio) vacklar sårad in på ett sjukhus efter sitt möte med varelsen. Ändå övertygar hon andra om att stugan i skogen rymmer något utomvärldsligt, som kan lösa deras problem.
Men kan se filmen som ett sci-fi-drama med inslag av skräck. Storyn väcker kanske nyfikenhet med sina erotiska inslag, som dominerar filmen, en oregerlig urkraft, som vi möjligen kan vara slavar under, mera än vi vet om? Det är svårt att skilja ut vad budskapet är. Är det sex, smärta och död som är filmen huvudsakliga element, kombinerat med övernaturliga väsen, som ska göra den intressant? Eller vill den anspela på vårt psykes reptilhjärna med sina drifter, som upphöjer sexualiteten till den absoluta, primitivaste och kanske starkaste kraften vi bärs av? Vare sig det är det ena eller det andra eller det tredje, så blir jag inte berörd på ett djupare plan. Det finns lite spänning i att få veta, vad varelsen utstrålar, var den kommer ifrån och vart den tar vägen. Är den osårbar och kommer att förinta oss? Vi får ingen förklaring till det som händer och kanske just så, för att hålla vår nyfikenhet på halster.
Sexualiteten i filmen skildras bara som slavisk lusta, ingen kärlek. Vilken innebörd man än vill lägga in i berättelsen, så faller de platt. Filmmakarna lyfter inte fram sociala strukturer eller biologiska mekanismer eller ens psykologiska för att ge filmen lite tyngd och sammanhang. En del frågar kanske inte heller efter det, men jag kände mig ganska snopen efteråt och undrade över vad jag egentligen sett och om jag överhuvudtaget fick någon filmupplevelse alls att tala om.
Castingen känns rätt. Figurerna är naturliga och som hämtade från vardagslivet. De verkar spela sig själva och det är gott betyg åt skådespelare, att gestalta roller så de känns autentiska. Miljöerna är också direkt från verkligheten. Ingen påkostad scenografi, allt ska kännas snudd på dokumentärt. Varelsen är skickligt framställd och slingrar sig fram över personer eller hänger på en stock i taket i väntan på sina offer.
Om Anat Escalante bara vill ge en historia med lite mystik och upphetsning så kanske det räcker för en del. Och jag följer ändå dramat hela tiden och vill veta hur det går. Han vann Silverlejonet i Venedig 2016 som bästa regissör och nominerades även till Guldlejonet där. Så något anses han lyckats bra med, även om filmen inte övertygade mig. Men jag är bara en röst ur publiken och ingen filmvetare.
Det blir två filmögon av fem för ”Det främmande”.
2017-01-26
