Moonlight

Fängslande och smärtsamt relevant kortepos om en färgad ung mans resa från svår barndom till vuxen

Regi: Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins efter bok av Tarell Alvin McCraney

I rollerna: Mahershala Ali, Shariff Earp, André Holland, Duan Sanderson, Naomie Harris m fl.

Genre: Drama

Filmfoto: James Laxton

Land: USA

Speltid: 112 min.

Svensk biopremiär: 10 februari 2017

Distributör: Lucky Dogs

Chiron bor som barn utanför Miami i Liberty City hos sin drogberoende mor Paula (Naomie Harris), i ett tufft distrikt för mestadels afroamerikaner. Knark och kriminalitet hör till vardagen. Chiron kallas Little, är blyg, småväxt och mobbas i skolan. Knarklangande Juan (Mahershala Ali) ser Chirons utsatthet och tar sig an honom och ger den fåordige pojken en fristad från sin missbrukande mor. Juan bor med snälla flickvännen Teresa (Janelle Monáe) som blir som en andra mor för Chiron.

Chiron hittar en kompis i samma ålder, Kevin (Jaden Piner) som försöker få Chiron att fatta mod och ger honom hans första sexuella upplevelse på stranden. Men Kevin sviker Chiron på skolgården, när han tvingas slå honom, påhejad av mobbande killer. När Chiron slutligen ger igen och dänger en stol i huvudet på sin belackare, så hämtas han av polis och hamnar i ungdomsfängelse. Som vuxen flyttar Kevin till Atlanta, blir knarklangare och bygger upp sina muskler till atlet som skydd, men är ändå vilsen och kontaktlös. När Kevin (som vuxen spelad av André Holland) ringer upp Chiron och vill träffa honom kan det bli en nystart på deras vänskap.

”Moonlight” är ett nära porträtt av en ung mans liv från barndom till vuxen ålder, berättat i tre skilda avsnitt. Alex R. Hibbert spelar Chiron som barn, Ashton Sanders som tonåring och Trevante Rhodes som vuxen.

Den är smärtsamt att se Chirons kamp för att hitta en plats i världen. Med tanke på hans uppväxt hamnar han i missbruk och langning i brist på alternativa ideal och sociala ambitioner. Men filmen använder inte miljön och sammanhanget till en actionfilm om våld och brott, utan lyfter fram Chirons liv utifrån hans känslomässiga och sociala resa. Moonlight skildrar gripande hans ensamhet och svårighet att definiera sig själv som gay och färgad i ett samhälle som diskriminerar båda dessa egenskaper.

Filmen är regisserad av Barry Jenkins som också skrivit manus på boken efter boken med samma titel av Tarell Alvin McCraney. Manus är ganska fåordigt, som också Chiron är, och dialogerna är enkla och raka. Tempot är ojämnt och tidshoppen länkas inte riktigt bra ihop med varandra. Musiken är från olika genrer, men ligger rätt i handlingen. Filmfotot av James Laxton växlar från oftast fast kamera till ibland handkamera, men bildberättar utmärkt och lyfter fram det tunga dramat.

Det finns några särskilt fängslande scener, som när Juan faderligt tar med Chiron ut till havet och lär honom våga flyta och även ta sig fram i vattnet. När Chiron som vuxen besöker sin mor på ett rehabiliteringshem säger hon att hon älskar Chiron, men kräver inte att han ska älska henne. Hon medger att hon inte kunde ge honom kärlek under uppväxten, när han som mest behövde det och ber honom om förlåtelse. En stark, berörande försoning mellan mor och son.

Mahershalalhashbaz Ali från bland annat ”House of Cards” från 2013 och ”The Hunger Games, Mockingjay filmerna” är karismatisk och storväxt och gör sin roll bra som den kanske alltför godhjärtade Juan med tanke på hans yrke som knarklangare i hårda miljöer. Chirons nerknarkande och rastlösa mor Paula gestaltas med övertygelse av Naomi Harris. Chirons olika åldersroller görs utmärkt av de tre nämnda aktörerna, varav barnskådespelaren Alex R. Hibbert är bäst som ”Little” Chiron.

Filmen är inte analyserande, trots de komplexa ämnen som den tar upp, och det känns bra. Å andra sidan förenklas berättandet ibland till snudd på ”sagan om den lille pojken i en tuff verklighet”. Tredje kapitlet segar lite väl mycket, särskilt när Kevin och Cherin möts och försöker hitta fram till en relation. Slutscenen antyder att de kanske blir mer än kompisar och känns lite för pålagt i ett försök till ett Happy End.

Filmen får fyra filmögon av fem för sina utmärkta aktörer och en intressant, relevant berättelse som skildras uppriktigt och utan övertoner.
2017-07-13

Jan-Eje FerlingFörfattare