Recension: Marcus & Martinus: Tillsammans mot drömmen

Välgjord och medryckande doku om tvillingarnas framgångssaga och deras liv i vardag och show
eye4
Originaltitel: Marcus & Martinus – Sammen om drømmen
Regi: Daniel Fahre
Manus: Unn-Jeanethe Kyed
Medverkande: Marcus Gunnarsen, Martinus Gunnarsen
Genre: Dokumentär
Censur: Barntillåten
Spellängd: 85 min
Svensk biopremiär 20 januari 2017
Distributör: Scanbox Entertainment

Tvillingarna Marcus Gunnarsen och Martinus Gunnarsen föddes 21 februari 2002 och har vuxit upp i Trofors i Norge. De började tidigt sjunga och underhålla. De anser, att de upptäcktes på en hotellscen i Thailand. De skrev sin första låt ”Till Draper Vann”, som de vann nationella sångtävlingen MGPir 2012, då de bara var 10 år.

Framgångarna ledde till skivkontrakt med Sony Music 2015 och de släppte sitt debutalbum ”Hei” 2015. Hittsingeln ”Elektrisk” drabbade Norge på sommaren samma år och gav en platina skiva. Deras fanclub heter “MM’ers” och killarna Marcus & Martinus anses vara den största musiksensationen i Skandinavien med sammanlagt över 120 miljoner lyssnare på Spotify, musikvideor och musikframträdanden, och givetvis skivor.

Dokun visar privata filmer med killarnas uppväxt och det är gulligt och hjärtevärmande. Men på scen är de inga duvungar. Den kan show. Deras konserter är mycket väloljat regisserade med dansare, fyrverkeri och ett j-a tempo. Deras talanger fångades tidigt upp av proffs i branschen och framgångssagan blev succé. Man får vara rätt insnöad och kall för att inte ryckas med när enäggstvillingarna Marcus & Martinus spelar upp med gott humör.

Killarna har hållit ihop hela livet och behöver varandra. Marcus är kanske den som är medialt mest framåt och Martinus mera blyg. Men de är ett team och jobbar för att hålla ihop. Pappa Kjell-Erik finns ständigt med och förhandlar kontrakt och promotar sina söner med disciplin och kärlek. Kanske pressar han på lite väl mycket ibland, när killarna blir trötta, för de blir de. ”Vi känner oss slitna”. ”Jag vill bara hem”. ”Inte en konsert till”. ”Jag är så trött på våra låtar”. På en release mottagning sitter de vid ett bord och signerar och kramar sina fans. ”Jag svimmar snart” säger Martinus. Men sluttiden är kl. 2000, påminns de om.

Men det är också lek och stoj, även i skivstudion. Flera runt dem jobbar med deras engelska uttal, nyansering och killarna försöker ta till sig. De ville först bli fotbollsproffs, men så tog musiken över.

I skolan sitter de trötta och håglösa, när de inte är på hotellrum och pluggar. Martinus gick ut i skolkorridoren och la sig att sova vid väggen. Hemma vill de sova, men kan inte alltid för alla spänningar. Pappa tröstar och peppar hela tiden. Största besvikelsen för killarna var dock, att de inte vann några av Spellemans Awards 2015.

Men så står 100 tusen personer på Rådhusplatsen i Oslo och ser deras show, som också sänds på direkt TV. Killarna är lediga och kan prata med publiken. En triumf blir att sjunga på fullsatt Spektrum i Oslo för 8 tusen personer. Det är tröttsamt att se hur förföljda de blir av skrikande, gråtande, påträngande tjejer som bara vi ha mera av dem.

Jag hoppas att killarna ska orka och kunna utvecklas som artister och kanske bredda sin repertoar, som just nu är poppig och klämkäck, så det förslår. Filmen är välgjord och visar på vardag och showtime. Musikinslagen blir aldrig hela låtar, men det räcker ändå för att känna med och låta sig underhållas.

Fyra filmögon av fem.
2017-01-16