Recension: Medan vi drömde

Våldet i filmen tar över budskapet och man längtar förgäves efter upprättelse, för alla
filmens-betyg-två-av-fem
Originaltitel: Als wir träumten
Regi: Andreas Dresen
Manus: Wolfgang Kohlhaase efter roman av Clemens Meyer
I rollerna: Merlin Rose, Julius Nitschkoff, Joel Basman, Marcel Heupterman m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 117 min.
Ålder: 15 år
Land: Tyskland
Svensk biopremiär: 19 augusti 2016
Distributör: TriArt Film

Dani (Merlin Rose), Mark (Joel Basman), Rico (Julius Nitschkoff), Pitbull (Marcel Heupterman) och Paul (Fredric Haselon) är från Leipzig och har vuxit upp där mestadels under den Tyska demokratiska republiken (forna Östtyskland).

När Tyskland återförenas krockar det gamla statsstyret med det nya. Även om nu allt tycks möjligt och friheten nästan total, så finns det grupper som inte kan hanterar den. De fem killarna låter alla spärrar släppa. Deras sätt att revoltera mot det gamla, auktoritära systemet blir att leva ”rövare”. Förlåt uttrycket, men det täcker rätt bra. De super sig fulla, snattar i butiker, slår sönder parkerade bilar och det som kommer i deras väg, när de skrikande drar fram på gatorna. De öppnar en techno klubb, utan tillstånd, och andra ungdomar fyller snart på. Motståndet blir inte polisen eller vuxenvärlden. De verkar maktlösa. Mothugget kommer i stället från en grupp skinheads och nynazister, som ger sig på killarna, spöar upp och förföljer dem och slår sönder deras klubblokal. De vill både kuva dem och ta över det lukrativa stället.

Regissören Andreas Dresen är själv född och uppvuxen i forna Östtyskland och har varit verksam som filmmakare sedan 70-talet. Han har gjort närmare fyrtio långfilmer och vunnit många filmpriser. Hans film ”Nachtgestalten” från 1999 ses som hans internationella genombrott och för ”Halbe Treppe” från 2002 vann han Guldbjörnen på Berlin Internationella Film Festival 2015. Dresen är numera medlem i Berlins konstakademi och European Film Academy.

Dresen säger, att ”Jag förälskade mig i romanen” och syftar på Clemens Meyers bok som också har filmens titel. Att han blev rörd av boken är kanske svårt att förstå av filmen. Men förmodligen speglar handlingen hans egen erfarenhet av att växa upp i en totalitär stat och den revansch som måste vuxit fram hos honom själv under ungdomsåren.

Som västerlänning är det nog lätt att börja moralisera över killarnas våldsamma utspel som nästan hela filmen handlar om. Man väntar och hoppas på att någon slags ”rättvisa” ska komma till stånd och sätta bra gränser. Egentligen kommer inga sådana. Killarna får själva ta konsekvenserna av sitt vilda leverne som fängelse, drogberoende, förtida död och till slut ensamhet. Lojaliteten mellan dem var skör. När någon misslyckades, drog andra sig undan.

Det är svårt att känna sympati för killarna, även om de är vilsna och saknar nya ideal. Framtiden intresserar dem inte. Bara nuet är relevant och då gäller den starkes rätt över den svage. Ingen överhet verkar heller försöka förstå dem och visa på andra möjligheter. Filmen skildrar ungdomarnas rotlöshet och hur de skapar ”gatans lag” och framställer detta mycket trovärdigt. I de avseendet har filmen en poäng. Men våldet och killarnas brist på medkänsla är det som stannar kvar i sinnet, även om killarna själva ”får uppbära sin villas tillbörliga lön”

Skådespelarna som gestaltar killarna övertygar på ett nästan dokumentärt sätt. Alla figurer och biroller levandegör också den värld killarna lever i. Det känns verkligt hela tiden. Där har Andreas Dresen och hans filmteam lyckats väl. Men som publik vill han ha någon slags reell upplösning att ta med sig hem, även om filmer kan vara utmärkta även utan ”happy end”. Men killarnas liv och tillvaro blir ändå inte tillräckligt intressanta.

Det blir två filmögon av fem.
2016-08-15