Sveriges Radios utrikeskorrespondenter har i decennier förmedlat starka intryck från världens alla hörn till radiolyssnarna. Rapporterna från dessa män, och på senare år även kvinnor, har också bidragit till att forma vår världsbild.
För den som var med på 50- och 60-talen är Arne Thoréns radioröst från New York fortfarande förknippad med Ingemar Johanssons VM-seger i tungviktsboxning (1959), rymduppskjutningarna från Cape Canaveral och mordet på president Kennedy (1963). Många har väl inte heller glömt ”Rösten från Paris” Knut Ståhlberg och hans speciella analyser av fransk kultur och politik under general de Gaulle. Bland radions oförglömliga ”korrar” på senare år minns vi med vemod den nyligen mördade Nils Horner med sin insiktsfulla rapportering från Asien och Jan Sandqvists nu avslutade bevakning av Sydamerika.
Sedan flera år har vi också vant oss vid att till morgonkaffet höra Cecilia Uddéns rapportera från Mellanöstern. Cecilia Uddén förmedlar, liksom Nils Horner och Jan Sandqvist gjorde, stora händelser från sina sjudande arbetsfält genom vanliga människors berättelser. Vi blir ofta berörda. Som när Cecilia Uddén själv föll i gråt under en intervju med en egyptisk minister. Intervjun handlade då om de syriska båtflyktingarnas eländiga situation.
I filmen ”Camelen” har dokumentärfilmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian (”Tillbaka till Ararat”, 1989) följt Cecilia Uddéns liv och arbete under flera år. Dokumentären ger oss levande intryck från hennes möten med människor på Tahrirtorget i efterdyningarna av den arabiska våren. Vi är med när hon möter kvinnliga aktivister som protesterar mot sexuella trakasserier på Kairos gator och i mötet med en fördriven kopt från en egyptisk by. Vi tar del av beröm och kritiska röster till hennes Mellanösternrapportering.
”Camelen” speglar även Cecilia Uddéns privatliv med make, söner och vänner. Dokumentären följer med, när hon firar Lucia på ambassaden i Kairo och på semestrar i Sverige. Någonstans där, i sommarhuset på Öland, uppstår också frågan; Att komma så nära människan bakom rösten, vilken extra dimension till utrikeskorrespondentens rapportering tillför detta? Det är ju trots allt Cecilia Uddéns gudabenådade rapporter som är intressanta. Inte om, hon likt många andra kvinnor någon gång, ställs inför valet jobb eller familj eller om hon fungerar väl i rollen som maka och mor. Så skulle förmodligen ingen manlig ”radio-korre” porträtteras.
Det blir tre filmögon för ”Camelen”
2014-08-20
