Charlotte Gainsbourg som Joe i Nymphomaniac.

Regi och manus: Lars von Trier
Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Stacy Martin, Shia LaBeouf m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 + 2 timmar.
Ålder: från 15 år
Land: Danmark
Svensk biopremiär: 31 januari 2014
Distributör: Nordisk Film
Länk till IMDb

von Triers sexfilm med fler bottnar.
Nymphomaniac är en mastodontfilm i 8 sexakter. Huvudrollskaraktären Joe (Stacy Martin/Charlotte Gainsbourg) hittas blåslagen och misshandlad i en mörk gränd. Den timide och intellektuelle juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och hjälper henne hem till sig, där han plåstrar om henne och bjuder på te.

Han inbjuder henne till att berätta vad som har hänt, men också att delge sin levnadshistoria. Seligman är en god lyssnare. Han hjälper Joe att bearbeta sitt självhat genom att motsäga henne och ge referenser till konst, litteratur och religion. Samtalen påminner lite om en terapisession med bra och utvecklad dialog.

Joe utforskar sin sexualitet, som startar med barnets nyfikenhet och fortsätter in i tonåren, där den blir mera utstuderad. Män faller som käglor och är alltid redo för att ha sex med henne. Det går snabbt för Joe att bli besatt av sex och att ständigt söka nya kickar med olika män. Besattheten utvecklas till ett sexmissbruk. Joe söker efter någon eller något, som kan fylla hennes inre tomhet. Hennes sökande kan liknas vid existentiell ångest som är svår att dämpa.

Hur mycket påverkas hon av sitt sociala arv? Joe växer upp med en kylig mamma (Connie Nielsen) och en kärleksfull pappa(Christian Slater). När hon själv får en son med sin kärlek Jerome (Shia La Beouf) så visar hon ingen större kärlek till barnet. Hon saknar empati för barnet och prioriterar i stället att uppnå orgasmer hos K (Jamie Bell) som bedriver sadomasochistiska övningar kvällar och nätter. Joe drar sig inte för att lämna sin son ensam på nätterna. Vid ett tillfälle, när sonen är ensam, tar han sig ut på balkongen, där pappan finner honom.

Joes sexmissbruk följer mönstret för andra missbruk. Det börjar med nyfikenhet och så eskalerar utlevelserna och blir gränslösa. Sedan kommer tomheten och skammen som i sin tur måste dövas med ännu större sexuella utmaningar. Moraliska spärrar släpper, omdömet sjunker och följden kan bli kontakter och handlingar som leder till kriminalitet och misshandel.

Filmen lämnar mig inte oberörd. Den är fascinerande med sitt intellektuella konstnärskap. Ursprungligen var speltiden fem och en halv timma, men klipptes ner till nuvarande  2 + 2 timmar. Man kan fråga sig, om von Trier verkligen skulle få mera sagt med sin långa version.

Filmen känns delvis tröttsam med Joes många närgångna, känslolösa sexscener med olika okända män. Vissa filmsekvenser är att jämföra med ren porrfilm. Det finns också tragikomiska inslag, men som helhet bjuds man tyvärr på en del provocerande smaklöshet.

Skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Filmfotografen Manuel Alberto Claro skapar skickligt vackra och talande bilder som med ljuddesignen bildar en väl fungerande enhet.

Filmen är i högsta grad sevärd för sitt osminkade berättande om sexmissbruk. Manus och dialogen mellan huvudaktörerna lyfter filmen till konstnärligt verk. Visst, filmen är absurd i sitt uttryck, men också mycket tänkvärd.

Den 5,5 timma långa versionen av filmen har urpremiär på Berlinfestivalen i februari.

Filmen får fyra filmögon
2014-01-26