Stig-Anders Svensson i Hästmannen – sista striden.

Regi: Peter Gerdehag, Tell Aulin
Längd: 102 min.
Genre: Dokumentär
Barntillåten
Svensk biopremiär: 24 januari 2014
Distribution: TriArt Film

Ojämn och svag skildring av en känslig historia.
Så kommer den, filmen som man sitter och grämer sig över hur man ska bedöma. Hästmannen – Sista Striden är utan tvekan den film jag har haft svårast för att recensera. Jag har med flit skjutit på att skriva min text. Men efter en del överväganden, så har jag kommit fram till, att ”historien” som berättas i filmen inte är filmskaparnas verk. De har dokumenterat en reell situation och hur de lyckats med det, kan jag försöka att bedöma.

Hästmannen – Sista Striden är den fristående fortsättningen på dokumentären Hästmannen från 2006. Bonden Stig-Anders Svensson (som ser ut som Gandalf) bor i Råskog i Småland. Han driver sin gård precis som för 100 år sedan och använder tre hästar som arbetsdjur. Stig-Anders kärlek till sina hästar går inte att ta miste på. Men djurskyddsmyndigheten ser problem i hans djurskötsel och beslutar om djurförbud för Stig-Anders.

Den här filmen kastar ut etos genom fönstret och fokuserar på patos. Visst, det är uppenbarligen synd om Stig-Anders. Men huruvida han är utsatt för övernitiska inspektörer eller om han faktiskt inte klarar av att leva upp till kraven är inte så lätt att avgöra.

Myndigheternas sida av historien ges knappt någon plats. Det görs två uttalanden som motsäger varandra. Man är lite naiv om man tror att dokumentärer alltid skildrar sanningen objektivt.

Filmen har ett märkligt tempo. Bitvis är den seg, men ibland flyger viktiga delar förbi så snabbt att man knappt hinner uppfatta dem. Viktiga avsnitt berättas emellanåt i en kort textruta. Filmskaparna har inte gjort särskilt bra ifrån sig när det gäller framställningen av historien. Ofta skildras helt oväsentliga saker och hur vackra naturbilderna än är, så blir det lite tjatigt i längden.

Hur det än ligger till, så tycker jag synd om Stig-Anders Svensson. Därför blir filmens slut en örfil som lämnar mig tom och deprimerad efter visningen.

Filmen får två filmögon.
2014-01-23