Recension: X-Men: Days of Future Past

eye eye eye eye eye
X-men
Michael Fassbender och Ian McKellen X-Men: Days of Future Past

Regi: Bryan Singer
Manus: Simon Kinberg, Jane Goldman, Simon Kinberg, Matthew Vaughn
Genre: Action/Science Fiction
Skådespelare: Hugh Jackman, Jennifer Lawrence, Halle Barry, Patrick Stewart m. fl.
Längd: 131 min
Åldersgräns: Från 11 år
Land: USA
Svensk biopremiär: 23 maj 2014
Distributor: 20th Century Fox
Länk till IMDB

Bättre superhjältefilm finns inte.
I en dystopisk framtid är i princip alla mutanter dödade eller i fångenskap. För att förhindra de händelser som föranleder människornas kamp mot mutanterna så skickas en av dem, Wolverine, tillbaka i tiden.

Det lönar sig sällan att introducera tidsresor i en franchise, de fungerar bäst i filmer som uttalat har dem som kärna (exempelvis “Tillbaka till Framtiden”), men här är det ett genidrag från filmskaparnas sida. Eftersom filmen utspelar sig i både nu- och dåtid har man en mycket bra ursäkt till att ha med aktörer både från originaltrilogin och “X-Men: First Class”. Troligtvis kan ingen annan superhjältefilm skryta med så enastående skådespelare, nomineringar till Oscarsstatyetter och Golden Globes verkar vara mer regel än undantag.

Dessutom är tidsresor lite av en Pandoras ask för plotholes. Det är i princip omöjligt att undvika att det blir i alla fall någon oförklarad lucka i manuset. “Days of Future Past” är inget undantag, men det blir aldrig någonsin påtagligt. Det är helt enkelt för spännande för att man skall hinna reflektera över om alla trådar knyts ihop, man blir som trollbunden av föreställningen från början till stund.

Mångfalden av alla superkrafter blir likt ett smörgåsbord från vilket man plockar fritt vid varje actionsekvens. Variationen är fullkomlig, ingen strid är den andra lik och man lämnas alltid med en längtan efter ännu mer. Lägg därtill att datoranimationerna kanske är de bästa som finns till dags dato och man har bara där en anledning till att redan nu förklara detta årets bästa film. (Någon som är relativt inaktiv under flera råkurr är allas favorit Wolverine. Men efter framträdanden i tre “X-men”-filmer och två helt egna kan man acceptera att han ger lite plats i rampljuset för andra.)

Det förefaller inte vara kutym att sätta alltför höga betyg på något så “lågt” som en film om superhjältar. Men ser man den efter dess egna förutsättningar kan detta mycket väl klassas som ett mästerverk. Likt serierna som filmen bygger på finns ett stort inslag av kontinuitet och referentialitet, samtidigt som “Days of Future Past” förblir mycket lättillgänglig även för den oinsatte. Det kan inte bli något annat än fem filmögon.
2014-05-21

MartinRicksand

Martin Ricksand