Huvudrollen, 17-åriga Clare Shannon, spelas av Joey King, född 1999. Filmen börjar med att Clares mamma Johanna (Elisabeth Röhm) försöker göra sig av med en gammal magisk och farlig kinesisk speldosa, men när hon försöker slänga den hamnar hon i en fatal kris. Flera år senare hittar Clares pappa Jonathan (Ryan Phillipe) speldosan när han letar efter fynd i sopcontainrar. Han ger speldosan till Clare.
Clare upptäcker, att speldosan kan uppfylla önskningar. Hon börjar önska sig hämnd på ovänner, pengar, popularitet och drömkillen Paul (Michell Slaggert) och får allt detta också. Men så börjar hennes närmaste och vänner dö på de mest ohyggliga sätt och Clare inser, att hon måste göra sig av med speldosan innan alla hon älskar får betala det yttersta priset.
Wish Upon är en ny skräckthriller av Regissör John R. Leonetti. Han regisserade också Annabelle från 2014 och filmfotade The Conjuring från 2013, som båda gav honom några filmpriser. Han har också varit filmfotograf i skräckfilmerna Insidious från 2010 och Insidious: Chapeter 2 från 2013 och även i Oscarsnominerade The Mask från 1994 med fantastiske Jim Carrey i huvudrollen. I Wish Upon håller han skapligt ihop aktörerna, men rollerna och deras relationer i filmen är så stereotypa och hela filmen så förutsägbar och platt, att den känns om en samling remakes på ett antal dåliga skräckisar man sett under åren.
Joey King började skådespela när hon var fyra år och första jobbet var en reklamfilm för flingor. Sedan följde kortfilmen Grace 2006, när hon var sex år och därefter medverkan i ett antal olika TV-serier som Ghost Wisperer från 2010, Bent från 2012, Fargo från 2014–2015 och långfilmer som The Conjuring och White House Down från 2013. Söta Joey King plutar med munnen i Wish Upon och spelar den trotsiga, själviska och naiva tonårstjejen Clare. Mest stönar, flåsar och snyftar hon, och det är tydligen så som regissören Leonetti vill ha den rollen.
Wish Upon är som skräckfilm inte speciellt vare sig spännande eller skrämmande. Musiken skräller till ibland och några tjejer gallskriker, men det känns bara krystat pålagt. Jag vet inte om filmen kunde gjorts annorlunda. Speldosans magiska historia kunde kanske lagts fram på ett intressant sätt för att ge handlingen lite tyngd och en hyfsad start. Nu sägs några meningar om en kvinna med dosan i början på 1900-talet, som inte tillför något alls.
Filmen fick inte förhandsvisas för pressen, vilket är ovanligt för nya biograffilmer. Kanske filmmakarna befarade att låga poäng skulle påverka boxoffice negativt? Heller också var det bara av tekniska, marknadsmässiga skäl. Jag tror, att det finns en publik för varje typ av skräckfilm, oavsett kvalitet. Därför produceras de lite på löpande band. Kanske borde de också recenseras av en ganska oerfaren publik för att bedöma skräcknivån? Vi veteraner behöver nog mera stuns på manus med intressantare twister och uppiggande överraskningar för att hålla vårt intresset uppe.
Det blir ett filmöga av fem.
2017-07-14
