Så är Michael Moore tillbaka med en lysande, men också lekfull dokumentär som igen bekräftar att han är USA:s främste politiske provokatör, och med rätta. Med sina kultförklarade succéer som Bowling for Columbine från 2002 och Farenheit 9/11 från 2004 i bagaget, återkommer Moore nu med sin första film på över sex år och som är en ögonöppnare och humoristisk jakt på den amerikanska drömmen.
”Where to invade next” är avslöjande och mycket underhållande film i sin granskning av ”den amerikanska drömmen”. USA, världens rikaste och mäktigaste land, inte minst militärt, står sig rätt slätt i jämförelse med ett antal andra länder, vad gäller rättvisa, välfärd för och omsorg om sina invånare. Moore frågar sig vad USA kan lära sig av olika nationer i Europa och Afrika och besöker dessa för att ”invadera” dem och ”stjäla” deras smarta politiska idéer och metoder för att sedan föra tillbaka dem till USA.
I Italien finner han ett land, men generösa semestrar, betald ledighet vid bröllop, barnomsorg, helgons dagar och fria skolor och goda skolluncher. Frankrike serverar gratis sina skolbarn fyra rätters gourmet luncher, där Coca Cola och hamburgare lyser med sin frånvaro. Tyskland glänser med fri hälsovård och sina arbetslagar, som skyddar anställdas ledigheter från störande arbetsgivare och som lyssnar på sina anställdas förslag och idéer för företagets bästa. Deras 36-dagars vecka har raster och luncher och arbetstakten är ”lagom”, allt för att stimulera arbetarnas engagemang och prestationer.
Finland har världens bästa skolutbildning och skolresultat, men utan läxor. Principen är att barn ska få vara barn, få leka, upptäcka och umgås för att utvecklas som nöjda, sociala medmänniskor. Norges fängelsesystem har slopat straff som huvudprincip för sina brottslingar och satsar i stället på anpassning till samhället, gemenskap, utbildning och ansvar. Landet har världens lägsta mordstatistik.
Amerikanska ungdomar kommer som utbytesstudenter till europeiska länder för gratis universitetsutbildning och slippa höga avgifter och låneskulder i sitt hemland USA. Muslimska Tunisien har en progressiv kvinnopolitik, som ger kvinnor tillgång till alla offentliga uppdrag och i företag på samma villkor som män och som anser att homosexualitet är en privatsak. Island har dömt och fängslat sina bankirer, som fick landet på ruinens brant med sina oansvariga högriskaffärer. Den enda bank som klarade sig ägdes av kvinnor. Island har också visat, att samhället står stilla om kvinnorna arbetsstrejkar en enda dag. Länderna har högre skatter än USA, men ger då gratis sina invånare tjänster och förmåner, som USA kraftigt avgiftsbelägger.
Men i de undersökta länderna har invånarna fått tillkämpa sig sin välfärd och sina likavärden. Ungdomar har krävt bra, fria utbildningar och vuxna gått i massiva protester för att skapa rättvisa samhällen med välfärd och trygghet för alla, och lyckats. Det märkliga är, att sina lösningar har dessa länder hämtat från USAs grundlagar och författningar, men som det landet själv tappat tillämpningar på under resans gång. Moore vill rycka upp USA ur dess förnekelse och okunnighet och visar på, att landet kastat bort biljoner dollar på att, efter andra världskriget, gå in i det ena kriget efter det andra utan att vinna några av dem.
Den kanske mest imponerande och rörande del ger Portugals hälsominister och portugisisk polis, som förklarar att landet avkriminaliserat alla illegala droger och ger behandling i stället för straff och på så sätt till stor del vunnit kampen mot tidigare illegalt missbruk. I grunden ligger idén, att ”ett bra samhälle tror på mänsklig värdighet.”
Filmen har bra tempo, kraftfull musik på rätt ställe och budskapet går fram med önskvärd tydlighet. Bra ljud och speakerröster och säkerligen spontanta intervjuer med öppna, varma ledare och andra personer, stolta över sitt lands välfärd. Hela tiden finns icke sarkastiska, men varma leenden hos alla medverkande, som är medvetna om att USA ligger efter vad gäller deras egen välfärd och höga kvalité.
Moore har hjärtat på rätt plats i sin humanitet och hans avsikter är inte att kränka, utan att upprätta och ge USA och dess invånare socialt ansvar och respekt för alla människors värdighet och självaktning, för landets bästa. Hans metoder ifrågasätts givetvis av många av landets makthavare, men filmen ger tro på en mänskligare värld, som bevisligen inte är orealistisk, utan förhoppningsvis väntar bakom nästa hörn.
Filmen får fyra starka filmögon av fem.
2016-04-06
