”Underworld: Blook Wars” är den femte filmen i sviten Underworld och kanske den blodigaste. I början av filmen får man en sammanfattning av tidigare de produktionerna, men hade kunnat ses ändå. Filmerna handlar mycket om striderna mellan olika typer av gengångare som vampyrer, lycaner och här även nordfolket. Lycenerna leds av Marius (Tobias Menzies) och vampyrerna av Cassius (James Faulkner) med sin assistent Semira (Lara Pulver), som dock förråder Cassius för att själv blir ledare, men blir i sin tur bedragen. Den gamle ledaren Thomas (Charles Dance) kommer till vampyrfästet för att hjälpa till att försvara det mot lycanernas attacker. Selene (Kate Beckinsale) är vampyjägaren har en dotter Eve som kan göra fiender odödliga och därför eftersökt och en stor anledning till konflikterna. Eve har dock gömts undan, även från Selene själv.
Lara Pulder är magnifik som Semira. Kall, vacker och utan skrupler. Hon törstar efter makt och man anar att det också blir hennes fall. Theo James som David är en vacker, ung man och gör sin roll hyfsat utan någon större karisma. Tobiaz Menzies däremot dominerar sina scener med sin närvaro och kan övertygande spela skurk. Kate Beckinsale är vacker som en modell, men rollen Selene har superkrafter som gör henne till en likvärdig kämpe i konfrontationerna med de grymma fienderna lucenerna, som också kan gör om sig till hemska varulvar, när så behövs.
Filmen är stiligt fotad av Karl Walter Lindenlaub och presenterad med sagoinspirerad scenografi, som för tanken till Sagan om ringen. Överhuvudtaget är filmen elegant framförd, även monstren som rör sig smidigt i stridscenerna. Kostymerna, typ svart läder, sitter tajt på huvudrollernas vampyrer och framhäver deras läckra figurer. ”Underworld: Blood Wars” bygger mycket på stridscenerna, som är långa och intensiva. Blod och kroppsdelar flyger runt och varelser klyvs på mitten. Behållningen av filmen är den visuella upplevelsen med grafiken och aktörernas viga kroppar som dansar runt koreografiskt i vilda sammanstötningar. Musiken av Michael Wandmacher stöder händelserna utan att ta över. Regin av Anna Foerster funkar även om digitala rörelsescheman och grafiska scenerier till stor del styr figurernas sammanträffanden.
Filmen berör mig inte, utan dundrar förbi på med sitt våld och raderar ut mänskliga egenskaper och känslighet till seriefigurer. Filmen verkar inte ha något annat budskap än att skildra krig mellan olika stammar eller läger och gör det ganska gediget. Jag har inget med mig hem och behöver ingen fortsättning på serien Underworld för egen del, men det kommer säkert. Slutbilderna antydde det.
Filmen får tre svaga filmögon av fem.
2016-12-06
