Dans på film har alltid haft en trogen publik. På senare år har nya möjligheter öppnats att i biograffåtöljer världen över följa högklassiga dansföreställningar från Moskva, London och New York.
Att dans lämpade sig utmärkt på vita duken upptäckte Hollywood redan när ljudfilmen introducerades. På 30-talet befäste Fred Astaire i ”Top Hat” (1935) sin position som filmens eleganta dansör. Han följdes senare av Gene Kelly i filmer som ”Singing in the Rain” (1952). Även klassiskt skolade dansare drogs till filmen, som den ryske stjärnan Mikhail Baryshnikov i ”Vita nätter” (1987).
Den numera bortgångna Pina Bausch var en av den fria dansens stora koreografer. Wim Wenders dokumentärfilm ”Pina” (2011) gav publiken en utmärkt möjlighet att stifta bekantskap med hennes dans. Möjligen inspirerad av ”Pina”, har långfilmsdebuterande regissören och modefotografen Stéphanie di Gustio tagit sig an att i filmen ”Dansaren” gestalta den fria dansens stora pionjär Loie Fuller.
Den franska aktrisen Soko, utan tidigare danserfarenhet, valdes ut att spela Loie Fuller. Hon gör rollen full rättvisa. I ”Dansaren” möter vi också en annan storhet inom den fria dansen, nämligen Isadora Duncan. Men Stéphane di Gustio väljer att koncentrera sig på Loie Fuller. Isadora Duncan, i Lily-Rose Depps spröda version, blir något av en bifigur i filmen.
”La belle Epoque”, årtiondena runt förra sekelskiftet, var en spännande tid i Paris där det mesta ifrågasattes inom konst, litteratur, musik och dans. Till Paris och Folies Bergère kom amerikanskan Loie Fuller på 1890-talet. I bagaget hade hon sin serpentindans. Hennes fria dans var något annat än den strikta balett som var förhärskande på europeiska dansscener. Fuller blev snart ”La Loie Fuller” i Paris och England. Under hennes vingars skugga hamnar också den unga amerikanskan Isadora Duncan 1902.
Filmens vackra dansscener låter ana varför Loie Fullers dans vållade sensation. Med silkeslöjor på träpinnar utför hon sin krävande serpentindans. Dansen, som har japanska influenser, liknas i filmen vid en ”dikt om en blomma”. Hon utnyttjar skickligt speglar och belysningsteknik för att förstärka effekterna. ”Dansaren” ger även en föreställning om Isadora Duncans fria dans, genomförd i halvt genomskinlig grekisk tunika. Hennes lätta, graciösa framförande var tydligt inspirerad av klassiska grekiska ideal.
”Dansaren” är ingen traditionell ”biopic” om Loie Fullers liv. Mycket i filmen saknar verklighetsbakgrund. Rent berättartekniskt har filmen brister. Detta sagt, bör inte den dansintresserade avstå från att se filmen.
Jag ger ”Dansaren” tre filmögon av fem.
2016-12-09
