Japan är världens tredje största ekonomi. Befolkningen lever länge och landet uppvisar den lägsta mordfrekvensen i världen. Hur har människorna det i ett land som lyckats uppnå sådana resultat? En glimt av dagens Japan får vi i Naomi Kawases film ”Under körsbärsträden” som bygger på en roman av Durian Sukegawa.
Under körsbärsträden i ett pannkakstånd möts några vanliga människor. Det är mannen utan livsgnista (Nagase Masatoshi) som varje morgon med tunga steg går ned för trapporna till gatuköket för att göra pannkaksmet. Det är tonårsflickan (Uchida Kyara) som lever med en frånvarande mamma och en gul kanariefågel i en trång lägenhet. Flickan verkar livnära sig på överblivna pannkakor som hon får med sig från gatuköket. Där arbetar också den handikappade gamla kvinnan (Kiki Kirin). När månen fortfarande är uppe kokar hon sin söta, röda bönpasta (an) som breds på den japanska pannkakan (durayaki).
När den gamla kvinnan delar med sig av receptet på bönpasta återger filmen följsamt magin i tillagningen. Bönorna är levande väsen som hon behandlar med respekt. De sköljs noga och rörs varsamt under kokning och får sedan vila i timmar för att kunna gifta ihop sig med övriga ingredienser. Kvinnans bönpasta får affärerna att blomstra under körsbärsträden.
Tålamod och respekt är dygder som livet lärt kvinnan. De är också karaktärsdrag som kan förklara det japanska samhällsundret. Åldringar med liknande karaktärer finns i några av Akira Kurosawas filmer, till exempel den mästerliga ”Att leva” (1952) där huvudpersonen är en cancersjuk kommunaltjänsteman med kort tid kvar att leva. Även i filmen ”Vägvisaren”(1974) visar den gamle Dersu Uzala prov på dygder som tålamod och respekt.
”Under körsbärsträden” är en berättelse om utanförskap och ensamhet i det moderna Japan. I centrum står kvinnan vars handikappade liv varit allt annat än lätt. Tyvärr faller den erfarna regissören Naomi Kawase för frestelsen att spela på sentimentala, för att inte säga gråtmilda, strängar, när hon tecknar sin huvudpersons tragiska levnadsöde. Det är synd. Filmen hade tjänat på en mer osentimental skildring av den gamla kvinnans liv och handikapp.
Det blir trots allt tre filmögon för ”Under körsbärsträden”. Bönkoket bidrar till att höja betyget.
2015-10-26