Sju år. Så lång tid tog det att skapa denna tänkvärda, skakande, men överraskande vackra dokumentär. Det märks att filmen är påkostad och framvärkt likt under en svår födsel. ”Tystnaden i Sápmi” är regissören Liselotte Wajstedts tredje dokumentärfilm, och visar på en lika stor portion talang som brinnande engagemang. Smärtsamt vackra naturbilder följs av vacker sång på samiska. Med finstämd, perfekt passande poesi som tycks specialskriven för dokumentärfilmen tar den ett extra steg i sin genre.
Filmen beskriver två parallella erfarenheter av sexuella övergrepp inom ramen för det samiska samhället, från olika platser och olika tidsepoker, och den därav följande psykiska ohälsan. Några av dokumentärens främsta fördelar ligger i att den inte alls exploaterar själva händelserna, utan i stället visar effekterna av de brott som begåtts, hur många som påverkas, och under hur skrämmande lång tid de har pågått. Den som har läst Ann-Helén Laestadius bok ”Stöld” (som 2021 röstades fram som årets bok av det svenska folket) känner väl igen sig i hur lite det svenska samhället, och mer specifikt den lokala polisen, bryr sig om ”samernas problem”, och hur det resulterar i att den som har mest våldskapital kan fortsätta att begå brott, oavsett vad offren tar sig för efteråt.
Dokumentärens huvudpersoner, svenska Ida och norska Marion Anne, visar på ett ofattbart mod. Wajstedt lyckas på ett finkänsligt sätt gestalta såväl deras sårbarhet som deras mod, helt utan att kränka dem ytterligare genom sin skildring. Jag upplever inte alls att samerna som folk svartmålas på något sätt, men det är helt uppenbart hur hemskt det måste vara att leva i en liten kultur där man riskerar att träffa sin förövare och dennes påhejare igen och igen under resten av sitt liv, så fort man exempelvis deltar i en samisk festlighet vare sig det är i det egna landet eller i ett grannland.
I augusti tilldelades ”Tystnaden i Sápmi” andrapriset vid filmfestivalen Rigoberta Menchú Awards i Montreal, Kanada. I september tävlar filmen i Nordisk Panorama i kategorin bästa nordiska dokumentärfilm.
Mitt intryck blir att Wajstedt lyckats göra något anmärkningsvärt vackert och betydelsefullt av något som är så ytterligt mörkt och meningslöst. Den här skildringen ger mig aptit på att se fler av hennes filmer. Jag ger därför denna sevärda dokumentär fyra filmögon av fem.
2022-09-21